Sista dagarna i Shanghai

Skrivet på  kvällen den 21 juni:

Det har blivit dags att lämna Shanghai. De sista dagarna med brorsan var riktigt bra, och jag hoppas att han är lika nöjd med sin tid här som jag. En av de sista dagarna var vi i Qibao, ett område i Shanghais utkant som jag tidigare inte besökt. Jag hade läst att det skulle vara lite likt Zhujiajiaos kanaler och det stämde ganska väl. Området bestod av små gränder med gatumat och försäljare överallt, och gatorna korsade kanalen på små stenbroar mitt i vimlet. Vi tog en paus på ett te-hus (men det kändes lite skenheligt eftersom det var så jäkla varmt att ingen av oss pallade att dricka te utan tog kalla drickor) och åt lunch på en liten restaurang som låg inklämd mellan gatan och kanalen. Där satt vi på andra våningen och åt dumplings av olika slag medan de små kanalbåtarna som starka kinesiska tanter i solhatt ror med en åra passerade nedanför. Väl värt besöket!

Sista dagen i Kina var vi på Qipu Lu för en sista shoppingrunda. Som vanligt fanns inte en enda annan utlänning på plats och påstridiga försäljare trängdes, men jag insåg plötsligt hur mycket jag vant mig. Prutandet gick fantastiskt lätt, det är så tydligt hur mycket det märks att man varit där förut och vet hur det fungerar. Försäljarna märkte det och jag insåg hur självsäkert jag utgick från att få det pris jag ville. Detta gjorde att många oplanerade inköp genomfördes och min packning utökades ytterliggare. Hur det ska gå på flyget hem återstår att se, jag har nu modifierat om min backpackerryggsäck till handbagage (det går precis om man bara fyller stora facket och spänner åt alla remmar om de tomma facken) och köpt en resväska för 100 kr på Qipu Lu som inte är långt ifrån fylld. Som tur var kan resväskan mellanlanda först hos Bine i Kobe och sedan hos Erik i Tokyo, så jag slipper släpa runt på den vart jag än far. Med några souvenierer från Japan blir övervikten på packningen helt klart ett faktum, men jag lever på hoppet och erfarenheten och tror att jag klarar mig ändå, flygplatsens kontrollanter brukar vara ödmjuka bara man checkar in i god tid…

Nu Japan nästa, ska bli enormt spännande och jag längtar så galet mycket efter att träffa Bine igen!  Bara 48 timmar med båt ligger emellan oss nu…

Bror på besök!

Emil har nu varit här i fyra dagar och tiden bara försvinner. I måndags firade vi och hela klassen alltså sommarlov med middag på en tepanyaki-restaurang följd av utgång i Shanghais nattliv. Tepanyaki är japanskt och går till på så sätt att man sitter runt ett stort bord på vilket det i mitten finns en stekplatta. Man har sedan en egen kock som tillagar det man beställer från en generös meny (ofta med lite snygga tricks). Allt detta kostar 150 kr för så mycket mat och dricka man hinner få i sig. I vårt fall var vi sexton personer varav de flesta studenter som just klarat en tenta, så det blev en hel del av det mesta. Hur som helst är maten extremt god och man kan välja på allt från sushi till kött, räkor, grönsaker, dumplings och en stor mängd efterrätter. När middagen var avklarad drog vi allihop vidare till Park 97 för dans och drinkar. Mer än så behöver inte sägas annat än att nattens firande var galet och avslutades vid sex-tiden. När vi kom hem efter gryningen var min och Astrids kära roomie Sofia redan på väg ut för att ta flyget hem till Sverige, så innan sängdags blev det hjärtliga farvälkramar.

Första dagen på sommarlovet åkte vi ett gäng till Vue Bar för att beskåda den fantastiska utsikten över Shanghai. Vue Bar ligger i hotellet Hyatt on the Bund och har nog stans bästa utsikt. Baren ligger högst upp och vinklad så att man ser både Pudong (med kapsylöppnaren och Oriental Pearl Tower) och The Bund, med minnesmonumentet och Waibadu-bron i förgrunden. Här åt vi av after work-buffén som serveras på tisdagar och drack varsin fruktdrink medan himlen mörknade och Shanghais miljontals lampor tändes. Även denna kväll gjorde Malin och Lina oss sällskap, och då övriga blev trötta åkte jag och Emil med dem till Taicang Lu som jag nog anser är det finaste och mest intressanta området i Shanghai. Jag har tidigare beskrivit de små gränderna med gallerier och restauranger som ligger inhyst mellan husen i utkanten av French Consession, att strosa mellan husen och äta eller dricka något här är en given rekomendation.

Smått slitna efter ”skolavslutningen” sa vi hejdå till Malin och Lina som skulle backpacka vidare och tänkte väl själva dra hemåt rätt snart. Vi hann dock med att strosa genom Xintiandi, ett av de turistigaste områden i Shanghai men ändå sevärt och rätt mysigt, och sedan hämta upp Astrid på sportbaren Windows Scoreboard.

Igår var det dags för en seriös dos shopping. Jag och Emil stålsatte oss och åkte till Qipu Lu för att handla och förhandla med kineserna. Qipu Lu är en gata med gigantiska lokaler fyllda av små ”butiker” (kanske snarare bås) som i huvudsak säljer kläder, skor, smycken, klockor och väskor. Det är det billigaste man kan hitta i Shanghai, och många återförsäljare som driver butiker runt om i stan kommer hit för att handla upp ett lager, varför mycket av det man hittar här kan hittas på andra håll men något dyrare. Givetvis kan man åka på dyrare priser här också om man inte står på sig och prutar ordentligt. Utlänningar är sällsynta här då vi inte ”ska” känna till det, men när vi väl visar oss stiger priserna ganska rejält. Exempelvis har jag fått en klänning för 30 Y där försäljaren till en början sa 450 Y, och skor för 70 Y där utgångspriset var 600 Y (och då har jag antagligen ändå gett mer än en kines hade gjort). Skillnaderna mellan utgångspris och det jag tillslut fått ge handlar inte om min förmåga att pruta utan försäljarnas tendens att ange absurt höga utgångspriser när man kommer som västerlänning, och säkert med en anledning för de flesta vågar inte pruta ner mer än till halva utgångspriset. Med kinesiskan som vapen och medveten om detta går det dock att få tag på riktigt bra och billiga grejer på Qipu Lu, men det krävs att man ger sig in i leken på allvar och letar grejer man gillar och sedan prutar hårt. Vi kom i alla fall därifrån mycket nöjda med flertalet fynd att frakta hemåt.

Samma kväll åkte vi sedan till Park Hyatts bar på 96 våningen i kapsylöppnaren. Det är en riktigt flott hotellbar som egentligen inte passar mig särskilt bra men det är värt det för utsikten och man slipper ta turistvarianten och åka upp till utsiktsplatsen på 100 våningen för 150 Yuan. Dock dyrt att köpa något alls i baren också, så efter varsitt 70-kronors glas som vi långsamt intog åkte vi vidare till ett jättemysigt ställe på Kanding Lu 528, en i övrigt lång och intetsägande gata där det plötsligt ligger en gränd med fyra små barer med en gemensam storbildsskärm utomhus. Här satt vi ett gäng och tittade på Spanien-Schweiz och åt tapas. Senare drog jag och Emil förbi Brown Sugar i Xintiandi där ett mycket lustigt liveband uppträdde och några klasskompisar befann sig. Kvällen blev dock inte galet sen och hemfärden blev nog av vid ett-tiden.

Dagen därpå är idag, som bestått av många timmar på Expon. Vi besökte några paviljonger bland annat den ruskigt häftiga Urbanian Pavillion och så givetvis Sveriges, men mest av allt försökte vi hinna promenera genom hela området så att Emil skulle få se så mycket som möjligt, många paviljonger är ändå häftigast från utsidan och området i sig är helt galet. Konstigt nog hade vi lite energi kvar på kvällen och tog en liten tur förbi gamla stan, där vi strosade runt i nån timme och betraktade denna fascinerande stadsdel. Byggnaderna var snyggt upplysta såhär på kvällen och det var hyfsat glest med folk. Det sista vi såg var en grupp kvinnor som lärde sig Tai Qi med svärd (det heter nog något annat men så såg det ut) mitt på torget framför templet. Jag har tidigare många gånger sett kineserna utöva Tai Qi på gator och i parker (räcker med att gå ut på morgonen) men aldrig förr med svärd.

När vi väl kom hem nyligen var vi extremt trötta, och sängen kallar envist. Imorgon blir det ut på nya äventyr i Shanghai, nedräkningen har börjat och de sista dagarna ska fyllas maximalt!

Det kallas sommarlov!

Det är den 14:e juni och vår tenta i kinesiska är avklarad. Vi skrev fram till tolv och samlades sedan igen alldeles nyss för att få intyg och resultat. Nervösa sammanbrott dämpades och vi klarade oss allihop med minst godkänt. Hurra!

Imorgon åker några av vännerna i klassen hem. Det känns tråkigt att tiden här är över. Just när man började fatta, just när språket slutat kännas omöjligt och klassen lärt känna varandra. Det är det här vi allihop har haft i huvudet sedan vi sökte in på programet för två år sedan och nu är det över. Märkligt.

Brorsan är här sedan igår och ligger nu på soffan och vilar, lagom jetlaggad. Igår kväll träffade han och jag min gamla jobbarkompis och Hultsfred-kompanjon Lina och hennes syster Malin som är ute och backpackar. Fantastiskt roligt med sådana oväntade möten på oväntade platser i världen. Tillsammans med dem var vi ute på stan och tittade lite på The Bund med utsikten över Pudong varpå vi strosade upp längs Nanjing Dong Lu, den största superkommersiella gågatan mellan The Bund och Peoples Square . En riktigt bra kväll som var en fantastiskt bra ursäkt att inte plugga det sista inför tentan.

Nu är klockan snart fem och det spelas riktigt sköna beats här på Daxue Lu. Festen har börjat, kvällen kommer bli episk. Tack Fudan för den här tiden, nu ska vi skåla in sommarlovet!

Att plugga kinesiska

Nu är det två dagar kvar till tentan och i lägenheten på Daxue Lu går hjärncellerna varma. Grammatik och glosor samlas huller om buller i huvudet och förhoppningsvis kan rätt formulering hamna på rätt plats på måndag. Det är inte lätt, språket vi har gett oss in på. Efter den här kursens avslutande ska vi kunna 800 tecken, men för att läsa en vanlig kinesisk dagstidning behöver man kunna 1500 stycken. Helst av allt vill vi ju såklart kunna prata också, och då har vi problemet med tonerna. Det finns fyra olika toner i kinesiskan, den första är en rak ton, den andra stigande, den tredje går ner och sen upp, den fjärde är fallande. Utöver dessa fyra finns tonlöst uttal. Dessa toner måste man kunna skilja på annars kan det bli helt galet. Exempelvis ordet för fyra som med fel ton betyder död, eller ordet för mamma som med fel ton betyder häst. Oftast förstås givetvis ur sammanhanget vad man försöker säga, men så småningom vill man ju kunna uttala korrekt. När man pluggar kinesiska använder man sig av pinyin (拼音). Pinyin är ett standardiserat sätt att skriva kinesiska med vanliga bokstäver som uppfanns på 50-talet när utlänningar började försöka lära sig kinesiska i lite större utsträckning. Det är inte fonetiskt men kan liknas vid det fonetiska alfabetet eftersom en stavning alltid uttalas likadant. Har man exempelvis lärt sig hur ”shi” eller ”zhu” uttalas så kan man läsa en ny glosa med dessa i och veta hur det uttalas. I pinyin används också dessa fyra olika tecken ¯  ´  ˇ  `  för att märka ut vilken ton som ska användas, tecknet sätts ovanför vokalen. Faktiskt väldigt smidigt och smart. Sammanfattningsvis gör alltså detta att vi för varje ny glosa måste lära oss hur den ser ut och skrivs i tecken, hur den ser ut och skrivs i pinyin och vad den betyder. Det är nästan som att plugga in glosor på två språk samtidigt. Tack och lov används simplifierade tecken i Kina och inte de gamla traditionella som fortfarande används exempelvis på Taiwan. Vissa av de traditionella tecknen är kvar, de som inte är alltför avancerade. När man väl har lärt sig hur ett teckan ska se ut gäller det att försöka lära sig att skriva det också, och då är ordningen och riktningen på strecken viktiga för att det ska vara rätt. Ja, ni hör ju, möjligheten till mer kunskap i ämnet är oändliga. Här kommer några exempel på ord:

Flygplan: fēi jī 飞机 eller med traditionella tecken: 飛機

Universitet: dà xué 大学 eller med traditionella tecken: 大學

Musik: yīn yuè 音乐 eller med traditionella tecken: 音樂

Det är inte alls lätt. Men faktum är att det går och det är så förbannat häftigt!

Hittat en pool och poolhängt

Det var en solig dag med en temperatur på 30 grader när vi kostade på oss lyxen av att sola och bada i en pool. Det finns inte mycket utrymme för att ligga och glassa i en stad som Shanghai, om man inte betalar för det vill säga. Därför letade vi upp ett hotell med pool och kostade på oss en riktigt skön dag för 128 Yuan. New World Mayfair hotell har en pool på 15:e våningen med utsikt över ZhongShanGongYuan (中山公园) eller Zhong Shan-parken  som också tunnelbanehållplatsen heter för den som vill ta sig dit.

Jag och Jeannie badar.

Apple Shop

Authorized reseller?

Zhu wo shengri kuaile!

…eller jag önskar mig en rolig födelsedag som man hade sagt på svenska. Den 28 maj började helt fantastiskt  med att min kära Laura Lee ringde mig från Barcelona vid sju och spelade gitarr och sjöng! För henne var klockan ett på natten och hon hade inte lagt sig ännu, jag var yrvaken men piggnade till på en halv sekund när jag hörde hennes röst. TACK LAURA jag blev så makalöst glad att ord inte finns och jag saknar dig massor! Efter att jag plötsligt pigg och glädjestrålande studsat upp ur sängen kom Sofia och Astrid utramlande ur sina rum med varsitt ”men du får ju inte vara vaken”, de tittade på varandra en kort stund och började sedan sjunga för mig de också. Det var nästan som en musikal (?) och jag blev om möjligt ännu gladare av mina fina sambos uppvaktande. Efter påklädnad tog de med mig till Starbucks och bjöd på frukost som sig bör när man firar födelsedag i Shanghai enligt traditionen i vårt hushåll.

På eftermiddagen någon gång gick jag till frisören här på gatan och klippte till en frisyr som jag blev riktigt nöjd med trots allt. Att klippa sig på kinesiska var ett litet äventyr, jag fick fram de flesta nödvändiga fraser och med hjälp av lite gestikulerande fick jag sagt det jag ville. Hos frisörerna här finns olika prisklasser som man kan tro beror på hur skickliga de är eller/och hur lång erfarenhet de har men så är det inte riktigt. Istället beror det på hur länge de har jobbat på just den frisersalongen, och genom en väns besök där en annan gång visste jag att för 28 kuai (det billigaste, ca 30 kr, övriga nivåer är 58 kuai och 78 kuai) fick man en riktigt duktig kille som nyligen bytt salong. Men innan frisören hugger in kommer en assistent (typ lärling som ännu inte klipper) och bjuder på te, tvättar håret och rensar öronen (!). Hur som helst blev jag riktigt nöjd med min kortare och mer uppklippta frisyr och gick hem för att göra mig i ordning för kvällen.

Peppande musik drogs på därhemma när vi alla tre dansade runt och fixade oss. Vi tog sedan taxi för att möta upp med klassen på en mexikansk restaurang i French Consession. Här pratade jag med en amerikan vars vän också var svensk och tydligen också fyllde år, så det blev till att ringa och önska grattis till en väldigt rolig dock okänd skåning bosatt i Shanghai, där uppstod många leenden hos både mig, skåningen och amerikanen kan sägas. Vi åt supergod mat och drack stora glas frozen mango margaritas (så gott!) och efter maten plockade mina vänner fram en stor chokladtårta och sjöng för mig igen! Sämre klasskompisar kan man ha!

är tårtan intagits drog vi vidare till sportbaren Windows där det kastades pil och smakades billiga men goda drinkar tills danssuget gjorde sig påmint. Då gick vi en sväng till M2, ett ställe vi inte varit på ännu som visade sig svårfunnet då det låg högst upp i ett shoppingcenter som i övrigt var stängt av naturliga skäl. Lite halvdan lokal lockade oss vidare till Club 97 där våra fötter dansade sig trötta och somliga strupar drack mer än de borde. När gryningen till slut varnade oss tog vi en taxi hem till Daxue Lu där i alla fall födelsedagsbarnet somnade tvärt. Tack mina kära klasskompisar för en helkväll och tack alla som grattade mig!

Med kungen på Expo

Den 23 maj fick Sveriges paviljong finbesök av hans majestät konungen och Maud Olofsson med näringslivsrepresentater och annat fint folk som sällskap. Paviljongen var då egentligen stängd för allmänheten, men för att inte hedersgästerna skulle få se en helt tom paviljong fick de svenska funktionärerna bjuda in två vänner per man. Genom att Jen-Lee hade pratat mycket med en av funktionärerna sist hon var i Sveriges paviljong kunde han faktiskt fixa fyra gästpass till oss, och jag, Johan, Jen-Lee och Sofia gick glada förbi avspärrningarna och in i paviljongen. Här mötte vi den lustiga professor Alvstam, en lärare från Handels, som glatt pratade på sin vana trogen och introducerade oss för en av de första som pluggade vårt program och läste på Fudan (vårt universitet här i Shanghai). Han jobbade nu på Svenska konsulatet i Shanghai. Efter att vi pratat och hälsat på lite folk kom hedersgästerna till paviljongen. Kungen såg så smått less ut över att vara på ännu ett skyldighetsbesök någonstans, men Maud var glad och log mot folkmassan (som om folk var där för hennes skull). Det var ovanligt att höra en massa svenska överallt och man fick dämpa impulsen att vända sig om med ett glatt ”Åh, du pratar svenska, vad kul!” eller något liknande som man nog hade hävt ur sig om man mött svenskar vid något annat tillfälle här.

Efter att ha spanat på kungligheter följde en lång dag på Expon med besök i lite fler paviljonger, varav USAs var den som tog upp längst tid. Här fick vi köa i nästan en timme (vilket ändå inte var så mycket jämfört med hur det kan vara). Väl inne var det en intressant paviljong med tre stora filmsalar som man slussades mellan. Den första visade en massa amerikaner som försökte lära sig att säga Ni hao (faktist väldigt underhållande) och ett tal från Obama, och sedan några kortfilmer. Helt klart godkänd paviljong som verkade ha ganska mycket fokus på att kunna hantera stort tryck och mycket folk. Bra resonerat.

Utöver att vi fixade in oss under det kungliga besöket hade vi också fått tag på biljetter till en modeshow med ”Swedish Fashion” som också arrangerades för dagens svenska hedersgäster. Detta var en grymt bra dansuppvisning med riktigt skön musik och otroligt skickligt koreograferade nummer, givetvis skulle fokus vara på dansarnas kläder men det kändes mer som en dansuppvisning än en modeshow. Gruppen som dansade var kineser och designerna var svenskar, koreografen var i sig ganska kontroversiell fick vi höra efteråt, hon hade tydligen varit man förut men opererat om sig och därför varit tvungen att leva utanför Kina i många år för att inte trakasseras. Men nu hade hon sedan en kortare tid bott i Shanghai och lett den här dansgruppen, som på kort tid fått väldigt mycket uppmärksamhet. Väldigt välförtjänt! På bilden ses koreografen i grön-brun klänning och musikproducenten Johan Ungre i helsvart till vänster om henne som stod vid mixerbordet under hela showen.

Dagen blev till kväll och vi var sanslöst trötta. På tunnelbanan hem trängdes vi med tusen kineser och höll på att somna stående mot varandra men kom till slut hem till Daxue Lu. Nästa besök på Expon blir på måndag och då ska vi vara där stört tidigt för att försöka få biljetter till Kinas paviljong, ett nära nog mission impossible…

Zhujiajiao

Zhujiajiao är en liten stad en dryg timme från Shanghai som vi länge tänkt besöka. Slutsålda biljetter och dålig planering talade emot oss men i lördags kom vi tillslut iväg. Dagen började med att vi klantade oss och blev fast med taxin i trafikstockningarna, vilket ledde till att vi missade vår buss. En kvart sena frågade vi hur vi skulle göra och fick svaret att vi kunde få en ny biljett till reducerat pris. Det slutade med att vi bara behövde betala 20 % av kostnaden för en ny biljett och kom iväg bara en halvtimme försenade med 17 kr mindre i kassan, ingen störra fara alltså.

Jag, Johan och Jen-Lee var dagens upptäckare och trots regntunga skyar hade vi en fantastiskt bra dag. Zhujiajiao är en liten kanalstad av antikt slag. Den lilla stadskärnan består av gränder, kanaler och stenbroar och överallt säljs olika sorters mat och småprylar. Vi strosade runt och tittade på staden och lite olika sighter, bland annat ett galleri, tempel, ett av Kinas äldsta postkontor som nu blivit museum och ett apotek av samma slag, trädgårdar och en konsthantverksutställning. Mellan allt detta promenerade vi längs gränderna, provade olika smårätter och korsade kanaler via de karakteristiska små broarna. Vi avslutade dagen med varsin kopp te i ett tehus. Jen-Lee fick ett väldigt fint te som bestod av en glaskanna med hett vatten och en smaksättande blomma i. När det serverades var blomman stängd (såg ungefär ut som en klöverblomma) men öppnade sig och slog ut i vattnet. Vackert!

Putuoshan

45 minuter innan färjan dit avgick fattade jag och klasskompisen Johan beslutet att tillbringa helgen på en buddhist-ö, 12 timmar med båt från Shanghai. Med tanke på den icke befintliga planeringen blev det lite stressigt men båten hanns med och en skrikande kinesisk dam (skriker man högre förstår de nog bättre är ett återkommande resonemang) visade oss vägen trots att det inte behövdes. Färden ut genom Shanghais hamn var intressant, lyftkranar och byggnader upplysta i mörkret och en fyrverkeriföreställning följde vår väg. Natten gick sedan förhållandevis smärtfritt trots hårda sängar och brummande motorer. Vi vaknade i gryningens dimmiga dis när Putuoshan närmade sig, och destination ett när vi väl gått i land var frukost, sedan gav vi oss iväg för att upptäcka ön.

På Putuoshan finns ett av Kinas fyra heliga buddhist berg, och hela ön (inte särskilt stor) präglas av buddhismen. Det första man ser när man ankommer ön är en stor staty av Guanyin – barmhärtighetens och nådens gudinna. Vår första anhalt var att promenera mot denna gyllene staty och på vägen passerade vi en fin strand och ett litet tempel. Guanyin står och spanar ut över havet och här liksom utanför de flesta tempel brinner en eld i en sorts eldstad där besökare tänder rökelse för att sedan med den i handen be genom att buga sig upprepade gånger i alla fyra vädersträck. Vi lämnade Guanyin och några busslaster kinesiska turister bakom oss och gick mot mitten av ön. Vi passerade de långa vackra stränderna Baibusha och Qianbusha (Hundra stegs-stranden och Tusen stegs-stranden)  där vi promenerade längs vattnet och kom så småningom fram till Puji templet. Puji templet är från 1600-talet och ligger på torget i det lilla samhälle som finns på Putuoshan. Här sitter ”framtidens Buddha” och tar emot i ”Himmelens konungars sal” i  grönt, rött och guld. Efter att ha sett hela tempelområdet gick vi vidare, hittade ett hotell för natten, åt lunch och vandrade sedan ut på ett stråk som gick längs Putuoshans västra udde. Här passerade vi några fantastiskt stillsamma tempel, stora stenblock med inristade tecken och ett otroligt fascinerande tusen år gammalt camphor träd med 6 meter i omkrets (häftig känsla att ta i något så gammalt som fortfarande är levande, det får en att tänka efter lite…). Vi passerade också en stor stenhäll där tecknet för hjärta finns inristat i jätteformat. Här har massor av människor i åratal satt hänglås längs staketet som går runt klippan, och dessa är nu fulla av lås som ska ge tur i kärlek och förmåga att hålla ihop.

I gryningen dagen efter gick vi upp för att börja vår promenad och bestigning av det heliga berget. På vägen dit passerade vi en helig grotta högt ovanför de rytande vågorna och odödlighetens brunn. Den sistnämnda var ett litet äventyr i sig som tåls att berättas mer om. Odödlighetens brunn är en liten brunn i en liten grotta under ett stort träd till vilken en stentrappa leder. När vi kom dit blev vi mötta av en liten from gumma som visade oss ner och gav oss lite rökelse. Vi tände dem mot ljusen som redan brann, satte oss på knä och visade vår respekt för buddhismen och gudarna genom att buga oss mot brunnen. Det kändes heligt och fint även om huruvida vi nu blivit odödliga återstår att se… Så småningom kom vi i alla fall fram till den långa trappan som leder upp till Fodingshan, det högsta berget där Fayu templet ligger. Som djupt troende buddhist ska man här stanna och knäböja vart tredje steg hela vägen upp, och trots att vi inte var ensamma om att avstå från detta var det många som faktiskt fullföljde uppmaningen och stannade vart tredje steg. Vi noterade att somliga hade knäskydd, somliga bar med sig en kudde. Fayu var ett vackert tempel om än inte vackrare än de vi redan sett. Det var dock värt såväl vandringen som utsikten att ta sig upp till toppen. På väg nerför trapporna igen kunde vi nöjt pausa i Xiangyun paviljongen och tugga på en majskolv, varpå vi tog sikte mot hamnen för att komma med färjan hem till Shanghai.

I allmänhet är Putuoshan en väldigt vacker ö, med efterlängtade lummiga skogar och stenbelagda stigar att strosa på. Anmärkningsvärt är hur fantastiskt glada och trevliga alla kineser var (de brukar faktiskt inte vara det hemma i Shanghai men det är väl ett vanligt storstadsfenomen). Överallt började folk prata med oss, hälsade oss välkomna till Kina och Putuoshan och var glada att vi kom och tittade på deras fina ö. Färden hem ägnades åt (utöver nattsömn) många timmars samtal med en kinesisk familj på kinesiska, lite engelska och en del gissningslek. Riktigt roligt att verkligen använda kinesiskan nu, det börjar arta sig och vi kan faktiskt konversera!

P.S Glöm inte att kolla in mina foton på flickr också, där finns mer av det mesta!