Jag hade varit tonåring i ett drygt halvår när millenieskiftet skapade rubriker och firades världen över. Nu har det hunnit gå mer än tio år sedan den dagen och mycket har hänt. Det är fascinerande att tänka tillbaka, för jag kände mig ju ganska gammal och trodde nog jag var hyfsat färdig som person redan då. Mot bättre vetande, som tur är. När jag var 13 var jag ganska blyg, gick i sjuan och hade lugg. Jag hade rest till Gran Canaria en gång och utöver det bara besökt grannländerna Norge och Danmark. Mina föräldrar, mina vänners föräldrar  och de flesta andra vuxna var mig veterligen lyckliga och orubbligt stabila. Som man blir när man blir vuxen.  När jag var 13 var högstadietiden oändligt lång och totalt avgörande, liksom att inte utmärka sig negativt genom att ha fula kläder eller prata inför fel folk om den jätteroliga helgen man just hade haft med kompisarna i scouterna…

En dag började jag på gymnasiet. Då var det positivt att vara intelligent och lättlärd. Jag hamnade i den bästa tänkbara klassen med människor som gynnade varandra. Det var bra att vara speciell och duktig, om man så var bra på golf, matte, folkdans, kortspel, datorer, trumpet, matlagning, teater, poesi, sång, simning eller något annat spelade ingen roll. Vi blev vänner allihop och de som en gång trodde jag var blyg fick inse att de haft fel. Jag läste foto och teater och älskade det, samtidigt som jag älskade kemilektionerna och att resa till Baltikum för att studera astronomi.

När jag var 16 åkte jag till Thailand och Malaysia. Utan familj, på jamboree med tusentals underbara människor som berättade för mig, på sitt sätt, att jag var bäst och kunde ta mig vart jag ville. Att alla människor egentligen är vänner, borde vara, kan vara. Det väckte vagabonden i mig, den som nu sällan vilar. Efter det har jag besökt fler länder och platser än de flesta jag känner. Jag har träffat vänner från hela jorden och har många kvar att möta.

På det decennium som passerat har jag blivit jag. Jag har prövat mig fram, begått många misstag och lyckats med ännu mer. Jag har testat min kropp och mitt psykes uthållighet genom att vandra 32 mil på 10 dagar i kuperad terräng. Jag har pratat inför folkmassor fler gånger än jag kan räkna, jag har arrangerat fester, jobbat på festivaler och gjort bort mig så mycket att jag velat försvinna från jorden. Jag har fått jobb, börjat plugga och flyttat flera gånger. Jag har blivit av med oskulden, älskat, gjort slut och blivit sviken. Jag har färgat håret och piercat mig, jag har suttit med i styrelser och varit högstadielärare. Jag har lärt mig åka snowboard, blivit DJ, lärt mig språk, varit i Afrika, spelat teater, skrivit manus, varit överordnad och funnit många fantastiska människor längs min väg.

Mycket tid återstår, jag har en bra startposition med tempot uppe och är på god väg in i framtiden. Äventyren väntar och vid min sida har jag världens elit, även om laget inte är klart och många fler återstår att finna. Med den utgångspunkten publicerar jag denna text, och dansarvidare in i det glada 10-talet!