Marrakech, Marocko
Marrakech är Marrockos tredje största stad med drygt en miljon invånare. Jag och Bine har nu bott där i sex dagar och fullkomligt förälskat oss i stället. Vi bodde på världens finaste hostel, Equity Point Marrakech som var beläget i en gammal Riad (våningshus som liknar ett palats på insidan) mitt i gamla staden, eller Medinan som den kallas. När vi först anlände blev vi släppta på andra sidan det stora torget Djeema del Fna som finns med på UNESCOs världsarvslista, det har en gång varit en avrättningsplats men myllrar idag av folk och är mer av en marknad med mat av alla slag och grupper av människor som spelar olika instrument tillsammans. Man kunde också springa på ormtjusare, apor som gjorde konster och kvinnor som erbjöd henna-tatueringar och alltihop var en enda levande färgglad massa. Härifrån försökte vi hitta till vårt hostel, det gick till en början inte alls bra då vi blev skickade åt totalt olika riktningar (vilket berodde på att de filmade nya Sex And The City-filmen i gränderna utanför hostellet, fick vi veta senare ) men tillslut fick vi hjälp av en pojke som ledde oss samt några gubbar som ringde till hostellet åt oss eftersom de inte heller riktigt förstod vart vi skulle. Vi kryssade med våra väskor i gränderna fulla av butiker och försäljare och allt var överväldigande rörigt. Efter att totalt ha virrat bort oss bland dessa souqs (små labyrintliknade gränder fulla av försäljare och butiker) ramlade vi plötsligt in genom ett hål i väggen, hamnade i en nästan tom och tyst gränd och efter ett par svängar och ytterliggare några passager genom hål i de rödaktiga murarna kom vi fram till en trädörr. Vi knackade på dörren och befann oss plötsligt i ett stort rum fyllt av färgglada kuddar som stod lutade mot de vita pelarna. Längre in sträckte sig en innegård med en fontän i mitten, och vi kikade nyfiket in i de fantastiska rummen runtomkring. Detta var vårt hostel, det bästa hostel jag någonsin bott på!
Tiden i Marrakech känns evighetslång men samtidigt försvann den alldeles för snabbt. Första morgonen träffade vi en amerikan vid namn Ryan som var mitt uppe i en jordenruntresa. Han blev vår vän för resten av tiden i Marrocko och jag ville inget annat än att bara fortsätta med honom, vidare mot Casablanca och Egypten… Det är så resande ska vara och jag tror Bine blev lite orolig över att jag skulle försvinna, fortsätta med någon av dem vi mötte på hostellet och inte komma tillbaka till Göteborg och skolan. Men det hände inte den här gången. Nåväl, Marrakech upptog vår tid med sitt färgsstarka skådespel och ju mer dagarna gick desto mer hemma kände vi oss. På fredagen beslöt vi oss för att gå till Pacha Marrakech, enligt diverse källor Afrikas bästa nattklubb. Det låg någon eller några kilometer utanför staden, antagligen för att drickande och dansande inte riktigt ingår i muslimska levnadsvanor och sådant för allas (anonymitetens) skull hölls på ett visst avstånd. Byggnaden var helt fantastisk, ett palats med en enormt vacker fontän- och pelarprydd entré, och innanför det en stor lokal med gigantiska discokulor och en riktigt schysst bar. Enligt personalen var detta en kväll med mindre folk än vanligt, och de hade därför inte öppet terassen och utomhusområdet med pool. Synd. Hur som helst var det en riktigt bra upplevelse. DJ’n imponerade inte överdrivet mycket (trots likadana 1000-spelare som Götes har) och folket var lite annorlunda än på andra klubbar. Många unga arabiska affärsmän som uppskattade två blondiner framför sina landskvinnor och unga tjejer som gjort religionsrevolt (något i stil med fjortisrevolt, i alla fall tog det sig uttryck på ungefär samma sätt). Det var hur som helst en riktigt bra kväll och en värdefull upplevelse!
Efter första dagens förvirrade promenader kände vi oss nu fantastiskt trygga i Marrakechs alla gränder, trots frierier och hetsiga försäljare upplevde vi bara goda kontakter med folket vi mötte. Vi hälsade glatt på alla och Marrakech ville oss väl. Ena dagen satt vi hos en kryddhandlare och luktade på diverse väldoftande kryddor och pratade och förhandlade glatt tills vi slutligen kom fram till pris och varor som gjorde alla glada. Som tack för besöket fick vi någon sorts keramikkärl med röd färg i som de kallade läppstift (fast smink knappast är något traditionellt i Marocko).
Vi hann också sitta på terassen högst upp på hostellet och dricka te och titta på hustaken som vindlade sig omkring oss och stjärnorna som lyste i oändlighet på natten. Filosofiska diskussioner med nya människor berika livet ytterligare, och Marrakechs fina trädgårdar blev ännu en kontrast mot stadslivet. För att berika oss ytterliggare stack vi dessutom ut till Atlasbergen och red på ett par fina halvblod under en dag. Vi passerade åsnor som bar tunga lass, skrattande barn och små byar som klamrade sig fast på berget och fick en känsla för den fascinerande rödaktiga natur som utgör stora delar av Marocko. Det var fascinerande att veta att på andra sidan bergen började Sahara för att sedan sträcka sig djupt ner i Afrika.
Sista dagen var Bine på jakt efter ett överkast, vilket gjorde att vi efter många förhandlingar hamnade hos en matthandlare som visade oss längre och längre in i hans butik. De plockade ut tyger efter varandra och vi satte oss i soffan längst in och drack det traditionella myntaté som matthandlarens fru ordande medan berättelser från olika kulturer förgyllde atmosfären. Vi blev fast i nästan en timme, missade vår buss till Agadir men fick i alla fall köpt ett överkast till Bine. Innan vi åkte sa vi hejdå till Ryan, våra två australensiska vänner Patrick och Trent och brittiskan Claire samt den underbara personalen. Det gjorde lite ont i hjärtat, men vi ville hinna se något mer innan hemfärden så till slut satt vi trots allt på bussen till Agadir.
Vi kommer minnas Marrakech för hur förvånansvärt säkert det kändes, inte en enda obehaglig situation och bra mycket säkrare än de flesta städer jag någonsin varit i. Men mest av allt kommer vi minnas de fantastiska människorna, böneutropen från moskéerna fem gånger om dagen, de färgstarka gränderna och alla underbara leenden som staden har skänkt oss… Vi återkommer.
Jag tänkte berätta lite om mitt liv nu. Mitt liv som har vänts upp och ner den senaste tiden men ändå är oväntat stabilt. Jag sitter för tillfället hemma hos tre vänner som delar med sig av en soffa. Jag har nämligen slängt ut mig själv från tryggheten och har för närvarande ingenstans att bo. Det är märkligt. Det har snart gått två veckor och jag har varit tillfällig nattgäst hemma hos olika vänner. Mina saker har stått utspridda, mina kläder finns på fyra olika ställen och jag har vant mig vid att bära med mig min dator, tandborste, kameran och ett ombyte kläder vart jag än går. Det är lite charmigt faktisk. Jag har kommit närmre vissa personer och insett hur värdefulla mina vänner är då de hjärtligt välkomnat mig hem till dem. Jag lever i farten eftersom jag behöver ta vägen någonstans hela tiden träffar folk nästan hela tiden. Jag har spenderat tid med min dator på caféer och har därigenom marknadsundersökt Göteborgs wifi-ställen (Café Fröken Olsson är en stark kandidat, de har mycket bra nätverk och gratis påtår på kaffet). Jag har också pratat i timtal med värdefulla personer över en kopp té och kommit fram till mycket om mitt liv. I morgon flyttar jag in hos Charlie och har boende för två veckor medan hon är bortrest. Under den tiden tänkte jag fundera ut vad jag ska göra sedan… Ska bli skönt med en kort tids stabilitet.
