När vi först kom in spelade gänget country-musik under ledning av Per Fritzell. Till min förvåning blev jag tillägnad en låt (Hey, Good Lookin’) vilket ju måste nämnas. Det uppskattades, jag log länge. När middagen skulle serveras satte vi oss vid våra platser och beställde in en flaska franskt rödvin. Till förrätten hölls en mindre, inledande föreställning med präriefakiren Long John (Farbror Frejs amerikanska bror, kanske?)  och tre mexikanska toffelhjältar eller så kallade foppadrillos som hyllade den omtvistade tofflan på något som liknade spanska. Under kvällen sjöngs sköna låter på gamla melodier och nya texter ur det sånghäfte alla fått tilldelat, och så framfördes givetvis själva showen. Den var en uppradning av olika nummer och sånger, kanske med lite för lite sammanhang men likväl underhållande. För egen del var låten o varför man inte kan skämta på tyska klart roligast, trots att konkurrensen något så spektakulärt var disco-biskopar, livscoacher och countrygala. Mitt emellan alltihop delades små munspel ut, och hela publiken lärde sig (?) att spela Oh, Susanna vilket i alla fall jag tyckte var ett roligt och överraskande inslag. Det är dock en svår uppgift att underhålla lagom mycket till en trerätters middag. Jag och Tobbe var helt klart bland de yngsta i lokalen, och det märktes att vi inte riktigt var i rätt sällskap. Med en  yngre och livligare publik hade showen känts mer levande, vilket man i och för sig bara kan skylla publiken (och kanske de höga priserna) på. 

Kvällen avslutades med ett dansgolv till den överskattade DJ’n Prärie-Eriks pipa. Vi hade dock ingen större lust att fuldansa med medelålders företagsgrupper utan satte punkt genom att gå genom saloonsdörren, bestiga en trähäst och sedan möta regnet utanför. En mycket lyckad kväll, tack!