Blue Orange Green Pink Purple

Archive for oktober, 2008

You can use the search form below to go through the content and find a specific post or page:

Okt 20

Avslöjningshelg – Spexet

Handelsspexet 2009 är i produktionsfasen, och som jag tidigare nämnt har jag medelst min humor och skrivarförmåga lyckats slå mig in i manusgruppen. Därmed visste jag tillsammans med övriga två manusgruppsmedlemmar redan handlingen och vilka roller som ensemblen skulle ha. Detta visste dock inte de. Presentationen av spexet, handlingen och rollerna, presenterades därför för alla spexare under Avslöjningshelgen som just passerat. Vi samlades vid trädet utanför skolan med våra packningar som lastades på de bilar som fanns tillgängliga. Därefter blev det promenad bort till Korsvägen varifrån två olika bussar (vi var tvungna att byta i Mölnlycka för vi skulle så långt ut i ingenstans) tog oss ut till Chalmersbastun. Där packade vi in oss två och två på trevåningssängarna och lekte halvfåniga men mycket underhållande lekar för att känna på varandra både fysiskt och psykiskt. När alla var som en familj eller åtminstone på god väg gick vi in för att äta middag. Festgruppen hade ordnat med en härlig tacobuffé till middag och marrängswish till efterrätt, och efter festmåltiden var inga magar tomma. Gycklena avlöste varandra som sig bör, och kvalitén på dem var högre än vanligt med tanke på den koncentrerade estetik som uppfyllde ett och samma rum. Spexet vet hur man spexar, helt enkelt.

När middagen lagt sig var det avklädning och upphettning som gällde i form av bastubad med alla sköna kroppar inknödda på träbänkarna. Stämningen var fantastisk! Sångerna avlöste varandra och skämten fyllde upp mellanrummen. Vi var spexet i bastun och då och då spexet i sjön, för badas skulle det. Jag hann i vattnet två gånger under kvällen, och det var över förväntan vad gäller temperatur. Dock ändå ruskigt kallt, men de fem minuter av perfekt temperatur i bastun efteråt gjorde det väl värt det. När natten blev så pass att grannarna över sjön kunde uppröras var det tystnad på bryggan som gällde, så ett sista dopp och en uppvärmning i bastun avslutade den finskinspirerade delen av kvällen.

När alla var påklädda var det dags för själva avslöjningen. Ivriga samlades alla framför projektorduken där årets spex och ensemblens roller skulle kungöras. Tattarataaaa: Anna Nicole Smith i en kråmande pose intar vita duken. Traditionen är att spexet handlar om en död person. Tidigare år har det varit en historisk personlighet, men i år är tanken att vara lite mer nyskapande och låta en nyss levande person agera huvudkaraktär. Jag tror det kommer bli grymt, och det verkade alla andra hålla med om också!

Efter avslöjandet övergick vi till discodans och fulröj med en DJ som desperat försökte göra snabba byten på en simpel CD-spelare. Roligt var det i alla fall! Några timmar spenderades runt en flammande brasa mitt i natten med fula fräckisar och dålig humor, innan dansgolvet upptog våra sista vakna minuter. När natten började bli marginellt kort kröp vi så småningom ner i sovsäckarna. Jag och Laura fnissade som tokar när Wendels försökte klättra högst upp i trevåningssängen, men föll till slut i dvala till våra kamraters lättnad (kan tänkas). Det har varit en FANTASTISK helg, jag känner mig otroligt behaglig till mods i spexgänget och jag ser fram emot varje stund med dem.

Imorse var vi slitna som festivalbesökare när vi klev av bussen i Göteborg. Vi hade städat området och vandrat genom regnet till bussen, för att sedan strosa den sista biten till skolan. Jag satt med mössa och rufsigt hår och såg fram emot en dusch. Men hey, som handelsstudent var det en skön kontrast att folk är lite sunkiga för en gångs skull. Spexet 2009 – here we go!

Okt 20

Navid Modiri och Gudarna på Sticky

Leendena var bredare än E4:an och kroppen dansade samba av lycka när världens snyggaste glasögonormar skulle uppträda på hemmaplan. Den nyligen släppta plattan har legat åtkomlig för alla på MySpace i en vecka, att lyssna och avnjutas inför konserten. Jag har hela tiden gillat den sköna pop/rock/reagge-kavalkaden på svenska, men Navid kommer inte riktigt till sin fulla rätt förrän han står på scen. En perfekt mix av gamla och nya låtar utgjorde repertoaren, och Navids karismatiska snack skapade en skyhög stämning. Givetvis deltog även resten av bandet, ursköna typer som verkligen lyckas spela bort hierarkin artist-publik. Jag var överlyvcklig och dansade mig snygg till denne fantastiska mans fantastiska låtar.

Bäst under kvällen var när bandet applåderades in på scen en andra gång. Med sig hade Navid en hel massa masker föreställande ett apanskikte som log brett med krona på huvudet och mörka solgrasögon. Dessa delades sedan ut så att alla i publiken hade varsin mask, och höll dem framför ansiktet. Nerifårn golvet var det en komisk syn, med alla uppe på balkongen som hängde över staketet i sina apansikten. Jag kan föreställa mig hur det såg ut uppifrån scenen, framförallt eftersom Navid själv bröt ihop i ett asgarv och förklarade att han just tjänat hundra spänn från var och en i bandet på att han vunnit vadet om apmaskerna. De fyra sista låtarna röjde och dansade publiken som apor, allting filmades och det ska bli ruskigt underhållande att titta på.

BE THE APE!

Okt 16

O’Come all ye faithful

Transsiberian Orchestra tar nu över ITunes för ett tag. Hösten ska inte ha någon negativ påverkan på mig, och en transsibirisk orkester är bättre stämningshöjare än namnet vill avslöja. Jag rekomenderar hjärtligt, helst att avnjutas med en mugg glögg och goda vänner. For the sake of our brother.

Okt 16

Dj-team Götes

Idag hade vi första mötet med DJ-teamet på skolan som går under namnet Götes, ett namn med gamla anor. Jag är lycklig att jag kom med, riktigt lycklig. Johan tillika Herr Ordförande ringde mig i fredags och jag var riktigt förvånad att jag blivit uttagen som en av de åtta nya deltagarna av från början ca trettio sökande. Idag skulle vi alltså ses, alla nya och sittande Götes för att inleda vår karriär. Egentligen finns inte mycket att säga, vi satt i DJ-båset, störra än man kan tro med soffa, kylskåp och mixerbord, och snackade om kommande spelningar samt lärde känna varandra. Vi organiserade upp öl-listorna och fick en egen ruta att dra streck i för varje tio-kronors-öl. Detta system kändes något farligt men väldigt enkelt, och billig är ju ölen. Sedan snackade vi musik och gjorde ibland små rundor i resten av puben där vanliga besökare levde sitt pub-liv som vanligt.

Nya Götes ska arrangera en sex års-middag för alla gamla medlemmar (en gång Götes alltid Götes) den 1:a november. Hur gammalt Götes egentligen är vet vi inte, men sex års-festen var så lyckad att Götes fyller sex år varje år sedan dess. Nya Götes satt länge och diskuterade tema på denna tillställning, och ett lyckat koncept har börjat utformas. Nu återstår en jäkla massa praktik och övning innan jag blir fullfjädrad DJ, men med ständig tillgång till DJ-båset ska detta nog ordna upp sig.

Jag trivdes massor med detta nya inslag i mitt liv, och ser fram emot näsa möte. Tusan va mycket roligt som händer nu!

Okt 14

Finalfesten på Liseberg

Igår var sista öppetdagen på Liseberg. Jag jobbade, det var lite att göra och det var liksom en väldigt trevlig dag. Vi löste lite korsord, lyssnade på härlig musik och snackade. Bitterljuvt att jobba sista dagen. Man vet att man kommer att sakna det mycket, samtidigt som det är så otroligt skönt att vara lite ledig ibland.

När klockan slog åtta drog vi igen luckan till Rixrätten som så många kvällar förr. Skillnaden var att det kommer dröja ett halvår innnan den öppnas igen, och ingen vet säkert vilka som gör det den gången. Prick klockan åtta avfyrades de traditionella fyrverkerierna uppifrån berget. Vi sprang därför ut och ställde oss i en liten mysig grupp, jag, Jonas och Andrea som hade stängningen och ett gäng andra Rixare som kom förbi. Det var kärlek i luften och man blev faktiskt lite rörd. Vi har en väldigt bra säsong bakom oss, och gruppen blir aldrig densamma. När den sista raketen dött ut på himlen gick jag för att duscha och byta om. I omklädningsrummet var det som vanligt full rulle. Kläder skulle av och på, spegelbilden fixas och sedan var det bara att rusa.

FF/BK, min avdelning, skulle sitta samlade på Huvudrestauranten. Där var buffén uppdukad, baren redo och människorna strålande glada. Vi åt och drack och sjöng och pratade. Det var riktigt roligt. Efter diverse tal, födelsedagssånger och prisutdelningar förflyttades festen till Lisebergshallen. Om någon satt upp en skylt med texten "Tema: högstadiedisco" hade jag inte blivit förvånad. DJ’n var kass och dansen var rolig någon timme. Det betydde inte att vi hade tråkigt, och framförallt inte att festen var slut. Glada Lisebergare tog sig istället i osamlad trupp till vår hemmaklubb Spritluckan på Park Lane. Där var det grymt drag. Klyschan "alla var där" stämmer säkert inte, men det var den känslan jag hade. Vi dansade och röjde tills musiken tystnade och DJ’n ville gå hem. Då förflyttade sig världens bästa EA’s till baren högst upp där festen fortsatte i smyg. Fulroliga låtar spelades av glada och snart lediga bartendrar, och jag och Jonas tänkte inte gå förän slutet var definitivt. Någon kvart efter egentlig stängning tvingades vi mot garderoben. Ute på gatan samlades de sista tappra. Vi var nöjda och lyckliga. Nu var det över. Säsongen, finalfesten och efterfesten…

Så småningom gick jag ner längs Avenyn för att fånga en spårvagn hem. Vid fem på morgonen befann jag mig tillslut i min säng. När jag vaknade i morse var jag seg och trött som få. Hela dagen har känts lite märklig. Inget Liseberg på länge nu, om alls igen, det vet jag inte ännu. Samma människor kommer inte jobba ihop nästa år, och i år har varit grymt. Det är sentimentalt. Jag älskar mina Lisebergare, tack för i år!

Okt 09

Arbetsprov – manusgruppen

Givna direktiv var som följer:

Genom att skriva en dialog ska ni ta följande scenario från punkten A till punkten B:

A) Året är 1939 och Josef, Adolf och Winston har samlats på den sistnämndes lantställe för en tebjudning av det enklare slaget. Redan innan Adolf har fått in sconesen i ugnen, Winston har satt på tevattnet och Josef fått upp locket på marmeladburken så har deras meningsskiljaktigheter gjort dem till sådana ovänner att andra världskriget står för dörren. Århundradets bråk är alltså i full gång!

B) Adolf undrar hur Josef fått sin mustasch så praktfullt fluffig, Josef puffar på en av Winstons cigarrer och Winston skriver i Adolfs "Mina vänner-bok". Bråket är som bortblåst och de tre vännerna har bestämt att nästa gång är de minsann Josefs tur att bjuda in till sin skidstuga i Kaukasus.

Resultatet:

Adolf (vilt viftande med den ännu tomma tekoppen): Du din fjäskande trädkramare, hade jag varit din fru hade jag hällt gift i ditt te! (ticks: rycker med överläppen så att mustaschen viftar fånigt)

Winston: Hade du varit min fru hade jag ta mig tusan druckit det!

Adolf: Jasådu.. du.. (frustar och slår i sitt upprörda tillstånd till den något mer tillbakadragne Josef i huvudet med tekoppen, varpå Josef försöker lugna Adolf genom att ta tag i hans axel. Adolf vill dock inte lyssna utan knuffar undan Josef medan han greppar tebordet och lutar sig över mot Winston. Winston i sin tur stirrar Adolf stint i ögonen samtidigt som Adolf pratar vidare), nu tror du att du är käck som vanligt. Du som inte ens har hela ditt folks stöd, du är svag i mångas ögon!

WInston: Svag? Jag vet var jag står och behöver inte hota människor för att få med dem. Jag talar till dem alla, en talare som jag kan aldrig favorisera delar av sin publik, varken det eller tvinga dem till falsk lojalitet.

Adolf: – Talets konst bär även jag, Winston, och att även de jag inte föredrar som publik väljer att lyssna är en del av min talang. En talare som enbart predikar för beundrare är som en kock som serverar mat åt usvultna. Ett billigt trick att verka skicklig!

Winston: -Väljer att lyssna, så det säger du? Den vars publik lyssnar under hot kan aldrig kalla sig en god talare! Där har gränsen passerats!

Adolf: Gränsen? De som inte vill lyssna tillhör ett malplacerat släkte. De har ju inte ens ett land! Hur ska de veta var gränsen går?

(Josef har tvinnat sin mustasch med ena handen med en förargad min medan han i den andra ännu hållit ett hårt grepp om marmeladburken, men nu ställer han ner den på bordet mellan de båda andra med en smäll)

Josef: Det hörs ju att prata är det enda ni kan! Den som måste imponera från en talarstol, det är enbart den som saknar kompetens att med stark hand styra nationen. Liksom jag, mina handlingar talar för mig!

Winston (ironiskt): En blygsam man, minsann, med mycket att vara blygsam över!

Josef: Rapp är du, men verkligheten kommer snarast att visa vems metod som bringar framgång!

Adolf: Verkligheten? Att tala med dig och dina anhängare om verklighet är som att tala med ett bestånd trattkantareller om ekonomistyrning! (ticks: överläppsryck)

Winston (återigen ironisk): För ekonomi har ju alltid varit din starka sida, min käre Adolf. Att studera din min när du ska betala gasräkningen kommer bli mig ett nöje!

Adolf (lyfter upp tekoppen från bordet och kastar den framför Winstons fötter s

Okt 09

Harry & Kalle 7A -84

Min gylf har gått sönder. Som tur var hade jag långt linne på mig som dolde tragedin men det kändes ändå fånigt att veta att den var öppen hela dagen. Utöver denna blessyr har dagen varit mycket lyckad. Jag sov längre än jag tillåtit mig på länge, vi hade inte föreläsning förrän klockan ett. Innan dess läste jag klart kapitlet i Gobal Shift så jag hade redan presterat något när jag gav mig ut på morgonpromenad inåt stan. Jag älskar vackert höstväder, det är så friskt och man känner sig så levande, som om man verkligen är på väg framåt.

I skolan höll Inge sin vanliga lustfyllda show där varje föreläsning är för kort för sitt innehåll. Efter de två timmarna satte jag mig i datorsalen och luskade fram lite fakta till vårt grupparbete, sedan var det dags för en mycket viktigt sammankomst. Jag var kallad på intervju med manusgruppen för Handelsspexet, och jag ville av hela mitt hjärta komma med i gruppen. Jag hade redan skickat in ett arbetsprov (publicerat i nästa inlägg) och nu var det sanningens ögonblick eller i alla fall sanningens halvtimme som var slagen.

Jag mötte Tobbe och Daniel inne på kåren. Jag kände igen dem sedan innan, Tobbe var årets nollningsgeneral och Daniel med i N&FA. Där tillika var min assecoar-hund på Bad Taste-festen, Tinkerbell Vilén (men vi kallar honom Dicken) döpt efer den sistnämnda, det hade mycket att göra med vem som satt i juryn för bästa utklädnad den kvällan. Vi snackade ett bra tag, de var ofarliga men jag var lite nervös ändå. Men det gick bra, Tobbe var riktigt förtjust i mitt arbetsprov (Daniel hade inte läst det än) och de verkade positiva till min medverkan. Beslutet fattades där och då, och numer är jag en viktig (ska försöka bli) kugge i årets manusgrupp. Jippie!!!

Efter detta glädjande möte tog jag mig hemåt för snabbt intagande av föda. Sedan beslutade jag mig på impuls att åka till kära gamla Lerum för ett härligt träningspass med Christin som ledare. Där snackar vi satisfaction guarantees. Christin är underbar, hon får mig att orka fler armhävningar än mina muskler vill, och hon får mig att dum-le och ge ännu mer till och med i sista låten när jag redan är slutkörd. That’s what friends are for, som Stevie Wonder skulle uttryckt det.

Efter passet fick vi skjuts till stan. Vi promenerade en stund och återknöt den vänskap som byggdes upp under gymnasiet. Hon kommer alltid att vara viktig, var vi än hamnar. Vi pratade om livet som det är nu, och lite om hur det va då. Det är alltid lite nostalgiskt att komma tillbaka till Lerum. Hallen har nytt golv och entrén är nyrenoverad och modern. Men ändå, trots allt nytt och snyggt står kvarlevorna från sedan länge vuxna högstadieelevers tilltag kvar. Någon gång har de klättrat upp till taket på gympasalen, kanske med ett rep eller på en bomstolpe, och skrivit "Harry & Kalle 7A -84". Harry och Kalle är 38 år nu, om vi antar att de var 13 när de gick i sjuan och skrev det där. Jag undrar om de vet att deras ofog står kvar där än. Hur som helst blir jag alltid lika glad av att läsa det där. Ungdomen suddas aldrig ut, liksom. Jag önskar Kalle och Harry all lycka och hoppas att de, om de får chansen, klättrar upp där igen och skriver "Harry & Kalle 2008 – vi gjorde det!" eller något liknande. Man ska aldrig släppa sin inre rebell, och man kan alltid klättra högre.

Okt 09

Onsdagspub

En lång dag är förbi. Vi började redan klockan åtta med en föreläsning som jag försov mig till. Jag var dock där klockan nio och lyssnade ivrigt (?) på Inges underhållande göteborgska. Han är för rolig vår föreläsare, han lyckas dra udda skämt om smygkontroversiella frågor på ett oskyldigt "hoppsan"-vis och därigenom få oss att skratta högt. Alltid lika underhållande. På eftermiddagen hade vi föreläsning i vår diplomkurs i engelska. Vi gjorde ett litet stavningstest på engelska och jag var "better than the average student my level" med såpass att det kändes bra. Efter det traskade vi tillbaka till Handels för knytkalas med FCS. Jag hade bakat chokladkaka och sammantaget var det ett dignande bord som dukades i B44. Språkarna och deras förening var på strålande humör, och jag hade riktigt roligt.

I själva verket var ju allt detta en stark uppvärmning inför kvällen största nöje, Onsdagspuben. Asparna och sexet är grymma människor, både dem jag känner o dem jag bara beundrar är jag mycket förtjust i. Själv skulle jag på HGSS, seglar sällskapets, kräftskiva denna kväll. Det blev kräftor, brieost, sånger och skålanden. Tyvärr körde de inte med någon sittningsdiciplin alls, vilket innebar inget gyckel och färre sånger. Personligen tycker jag att det finns en anledning till att man går på sittning istället för fest somliga kvällar; man vill ha det där organiserade i festandet. Hur som var det underhållande, även om i alla fall jag var glad när jag senare gick ut i puben och fick snacka med mina övrigt språkare.

Onsdagspuben är ett speciellt fenomen. Jag älskar det. Jag känner mig hemma och chillar runt på Handelspuben med rak rygg. En del skulle kalla mig nördig, men det känns lite som att hitta hem. Det är kärlek, det är skratt och det är onsdag!

Okt 03

Hellboy II: The golden army

Det var flera år sedan jag såg Hellboy nu. Den första alltså. Jag minns att jag inte hört så mycket om den innan utan att det var en chansning då. Jag minns också att jag blev väldigt positivt överraskad. Samma känsla hade jag när jag igår lämnade biosalongen på Bergakungen efter att ha tittat på uppföljaren. Jag hade inte uppdaterat mig och tittat på ettan igen, men det behövdes inte. Hellboy II var en magnifik upplevelse, snyggt gjord, bra handling och med en lagom dos av humor. Hellboy, eller Red som han kallas, är stor, röd och älskat katter. I pannan har han två horn som han filar ner för att smälta in bättre. I den första Hellboy-filmen behandlas hans historia, och nu är hans gäng från the Bureau for paranormal Researh and Defense ute för att skydda den misstänksamma mänskligheten mot faror de inte vet något om.

Det har varit fred mellan alver och människor sedan urminnes tider. Trots att alverna lever ett undanskymt och ovärdigt liv dolda från jordens yta har deras kung Balor varit stenhård med att vapenvila ska fortsätta – ett ord är ett ord. Hans son, prins Nuada, är dock av en helt annan åsikt, och har bestämt sig för att väcka den fruktade gyllene armén för att gå i krig mot mänskligheten. Gör han detta kommer människorna att skoningslöst utplånas. För att få makt över armén och väcka den måste han dock hitta alla delar av den uråldriga krona som kontrollerar dem. Mellan honom och mänskligheten står bara Hellboy och hans supperhjälte-kollegor, samt prinsens tvillingsyster Nuala.

Hellboy II är dock inte filmkonst på grund av sitt manus. Specialeffekter och visuell njutning är istället vad som gör den så otroligt fascinernande. Filmen är, liksom föregångaren, regisserad av Guillermo del Toro. Manus är skrivet av del Toro tillsammans med Mike Mignola, som också skrev serietidningarna som filmerna baseras på. Ron Perlman återkommer som Hellboy, och han gör det precis lika bra som i ettan. Ditt visuella centra kommer tacka dig, detta är 1 timme och 59 minuters njutning! Se den!

Okt 02

Havanna club 7 años

Jag har ett litet beroende som jag gillar så mycket att jag inte kan sluta. Jag har svårt att varva ner när jag kommer hem på kvällen och natten. Jag vill ha min kopp te och sitta framför min dator en liten stund. Om så klockan är tre, om jag så ska upp några timmar senare. Det är min egen bonus-tid. Den jag tar från mig själv genom att korta ner min sömn. Det spelar ingen roll att sömnen blir lidande, för mig är det kvalitet. Jag vill tänka igenom mitt liv och min dag en stund innan jag somnar, med en kopp te i handen och vandrande tankar.

Igår blev en alldeles underbar kväll med tema bästa vänner, Havanna club 7 años, cigarr och House-musik. Jag hade kvällskursen innan, Intervju och samtalsmetodik, varför jag var den sista att förena mig med skaran på Lindholmen. Kära gamla vänner sedan gymnasiet var på plats, och det var givande samtal i nattens timmar som gjorde min kärlek till gymnasietiden något mer pulserande igen. Alla de jag bryr mig så mycket om sedan dess är på väg att bli något nu. Det gör mig lycklig att se, vi verkar ha hittat rätt var och en på vårt eget sätt. Studier eller jobb men alla med ambitioner på hög nivå och en övertygelse om att vi kommer nå dit. För detta tror jag att vi till viss del har varandra att tacka. Det självförtroende jag bygger mitt liv på idag grundade sig i gymnasiet. Innan dess var jag inte mycket att beundra. Blyg och osäker utan att ha varit med om särskilt mycket. Tre år senare var jag en annan människa, präglad av gemenskapen min gynnande och drivande klass hade burit på. Jag är övertygad om att vi alla kommer ses igen. Jag kommer sitta där, gråtande på vänners bröllop, deras barns dop, födelsedagskalas och spontana nätter liknande gårdagens. Jag släpper aldrig den tiden, och att se er vara lyckliga gör min egen lycka lite starkare. Att höra från er att ni tror på mig gör att jag kan tro på mig själv.

Nog med vackra ord. Det regnar nu, första oktoberdagen avklarad och jag minns alla oändliga timmar av gråskala som hösten bär med sig. Det är dags igen. Men jag sörjer inte, jag vet att jag kan åka om jag vill. Världen finns där, och att leva här och nu är bara ett val jag gjort inte ett tvång. Jag trivs faktiskt. Att huttrande kliva in på ett energigivande träningspass eller dricka te insvept i en filt, det är ett liv jag gillar. Ännu har jag för lite fritid, mycket att plugga och en del annat att stå i nu när man planerar att bli kårmupp, men det mesta är självvalt och ännu underhållande. Idag somnade jag hemma hos Laura i 45 minuter. Det är skönt att känna sig trygg hos någon annan. Jag är lycklig, skolan är bra och de nya vännerna är underbara. Jag är smygkär i alla mina språkare, varje dag lyckas ni göra mig glad. Jag vet inte om jag saknar någonting, även om jag önskar ibland. Jag skulle vilja somna i en kram, men det är okej. Godnatt!

Hanna Norlin

Life in Technicolor
What great things would you perform if you knew you could not fail?

The world is a thing of utter inordinate complexity, richness and strangeness that is absolutely awesome. The idea that such complexity can arise not only out of such simplicity, but probably absolutely out of nothing, is the most fabulous extraordinary idea. And once you get some kind of inkling of how that might have happened, it's just wonderful. The opportunity to spend your life in such a universe is time well spent as far as I am concerned.

Quit hanging on to the handrails . . . Go for the ride of your life, every day.
Senaste inlägg
Kategorier
- Filmer (3)
- Flash Mobs (4)
- Inspiration (15)
- Livet (24)
- Musik (6)
- Okategoriserade (119)
- På resande fot (33)
Länkar
Vänner
Archives
Search

Archive for oktober, 2008

Hanna Norlin

Life in Technicolor

What great things would you perform if you knew you could not fail?

Senaste inlägg

Kategorier

Länkar

Vänner

Archives

Search