En oro och längtan i mitt blod

Det är nu folk lämnar Sverige. Jag har varit en av dem flera gånger, och nu bubblar och pyser det inom mig av lust att ge mig ut på äventyr. Jag har blivit en vagabond, jag längtar ständigt iväg. Trots att jag är väldigt nöjd nu, jag vill vara här och göra just det jag gör. Motiverad till tusen inför mitt pluggande, men längtan finns liksom alltid där.

Inbrott?

I fredags vaknade jag av att jag hörde märkliga ljud. Jag förstod inte riktigt var de kom ifrån, men de lät obehagligt nära. Först trodde jag det var grannen som hade fest (klockan var ändå bara halv två en fredagskväll) men jag hörde ingen musik eller talande röster, snarare krasch och bom och liknande ljud. Efter en stund reste jag mig och spanade ut genom fönstret. Till en början såg jag ingenting, men när jag riktade blicken rakt nedanför mitt fönster så tätt intill husväggen som jag kunde såg jag en stege som stod lutad mot väggen. Efter ett tag såg jag även en person högst upp på stegen. Till en början blev jag mest förvånad, efter några sekunder blev jag rädd att han skulle klättra upp till mitt fönster. Det gjorde han som tur var inte, istället klättrade han ner och hämtade en (ny?) sten och fortsatte med det han hållit på med, nämligen krossa ett fönster till lägenheten under min. Lite smått panikslagen och ganska osäker funderade jag på vad jag skulle göra. Ringa 112? Jag tänkte precis som förra och enda gången jag tidigare ringt nödnumret, ska verkligen jag ta upp deras tid, tänk om detta inte är så viktigt? Men när ljuden av glas som krossades ökade i styrka kände jag att jag var tvungen att göra något. Så jag slog 112 på telefonen, kopplades till polisen och fick sedan förklara vad som hände. Efter några (alldeles för många kändes det som, men det var nog tio) minuter var de på plats. Killen på stegen verkade ha försvunnit då. Jag hade, för bara några minuter sedan och en stund efter att jag hade ringt, hört en tjej ropa "Thomas, jag tror de ringer polisen nu…!" Thomas hade dock inte lämnat platsen för det, men nu var han i alla fall utom synhåll. Jag såg polisen spana i området, och de upptäckte snabbt att det var blod på glasbitarna som satt kvar längs kanterna på det lilla inslagna fönstret. Jag fick förklara vad jag hade sett, sedan skickade de in en person i lägenheten. Thomas verkade ha tagit sig in i lägenheten, och sedan ut genom dörren, för de kunde inte hitta någon. Efter någon timme lämnade de platsen, och jag vet ännu inte vad de kommit fram till. Märkligt var att Thomas hade valt en lägenhet en våning upp, det kändes målmedvetet och inte som ett "vanligt" inbrottsförsök. Men vad vet jag om sådant? Dagen därefter gick jag upp tidigt för att skriva tenta klockan nio. Nattens sömn blev varken lika djup eller lång som jag hade hoppats, så om inte tentan går bra skyller jag på Thomas.

Till språkarna

You’re the one thing

I can’t get enough of

So I’ll tell you something

This could be love because

I’ve had the time of my life
No I never felt this way before
Yes I swear it’s the truth
And I owe it all to you

6/9 nollning dag 16: Finalbankett

Efter en mycket kort natt vaknade jag hemma hos Kajsa. Jag var så nervös inför att missa kvällen på något sätt att jag inte kunde sova, och lämnade därför en liten lapp och smög ut genom dörren. Jag hann inte vara hemma särskilt länge, för givetvis hade språkarna planerat en förfest och INTE VILKEN FÖRFEST SOM HELST! Vår favorit-Wendy hade fixat med en abonnerad spårvagn, som skulle ta 70 språkare från Handels till Valand via en omväg på en dryg timme. Med på vagnen hade vi champagne och feta högtalare, och stämningen var euforisk och glad så in i helvete. Det skulle inte förvåna mig om vagnen hade studsat av spåret när vi röjde loss därinne, det var lätt bland det roligaste jag gjort! Vi stod på sätena och dansade, och hade helst kört ett varv till när vi tillslut närmade oss Valand. Som sista låt spelades givetvis "Jag vet att du vill ha mig" med Kobojsarna, och det var helt galet vilket röj det var! Jag skrek och studsade och dansade och visste inte var jag skulle göra av mig själv för det var så sjukt stark känsla. Men tillslut fick vi i alla fall kliva av vagnen, och kände oss inte dåligt kaxiga när de andra såg oss där utanför festvåningen. 

Språkarna åker spårvagn hur har ni tänkt att ha kul? Foto: Hanna Lundell

Champagne och spårvagn, bästa någonsin! Foto: Laura Lee De la Vega 

Efter ett tag var vi alla inne i lokalen. Minglet pågick ett bra tag och sedan drog vi oss in till den stora salen med de långa dukade borden. Vi slog oss ner tillsammans och lät banketten börja. Förrätt, huvudrätt och efterrätt serverades, samtidigt som diverse priser och olika uppträdanden presenterades. Det var mycket underhållande men antagligen ganska poänglöst att berätta om. Under kvällen satt vi alla lagen inne på de sista poäng som kunde utdelas i nollkampen. 100 poäng för sittningsdiciplin hade vi innestående, och bröt man mot den blev det mindre i potten sedan. Några tjugopoängare drogs av, men värst var det för juristerna som blev utslängde men fick stanna på nåder när de sjöng hejarramsor och försökte fixa minus för andra program. Språkarna uppförde sig som änglar (om än glada och ruskigt taggade sådana) och fick behålla alla sina poäng. Ryktet hade nämligen letat sig fram att vi låg mindre än hundra poäng ifrån analytikerna, vilket gjorde att om de misskötte sig hade vi fortfaranda chanser kvar. Tyvärr fick även de hundra poäng, och när vinnaren i Nollkampen skulle koras var vi ganska säkra på att få nöja oss med en andra plats. Alla placeringar utom ettan och tvåan lästes upp. Sedan skulle vi få höra namnet på dem som vunnit. Det var 25 poäng mellan de båda placeringarna. Vi höll varandra i händerna och krossade nästan fingrarna i spänning. Wendels och Knutan, de underbara huvudfaddrarna, höll hårt i varandra och bad till vem som än lyssnade. Så kom det: "Och vinnare är… SPRÅKOLADA!!!"

Total jävla lycka! Foto: Astrid Wennerholm

Det tog en hundradel max. Jag har aldrig sett så många människor förflytta sig från sittande på stolen till stående på den på så kort tid. Vi skrek okontrollerat. Jag, och flera med mig började gråta. Wendy grät när han kramade alla, och vi fick inte riktigt fram några vettiga ord. Det var seriöst en av de lyckligaste stunderna i mitt liv, och det bästa jag vunnit någonsin. Vi hade lagt ner så mycket engagemang, så mycket hjärta och så mycket kraft på allt vi gjort. Mitt hjärta och min hjärna var i uppror av lycka. Euforin var okontrollerbar och bubblade över. Tillslut gick N&FA in och bad oss vara tysta, segern var så underbar att det var svårt, men vi satte oss ner på stolarna och lät festen fortsätta. Det var så vackert. Snart förflyttades festandet över till dansgolvet. Flera analytiker hade gått hem, bland annat deras huvudfadder som första person. Det kändes så himla välförtjänt att vi vann, för även när det inte gick så bra för oss så var vi ändå engagerade, glada och gjorde så bra vi bara kunde. Viktigast för oss var att ha roligast, och jäklar vad vi lyckades. Även när vi hade otur var vi kvar och såg till att ha roligt, och våra faddrar skulle aldrig gå hem eller vara något annat än glada hur det än gick för oss. Därför, för att glädjen och att ha roligast var det som ständigt motiverade oss, kändes segern så välförtjänt. 

Vi som grät av lycka. Foto: Laura Lee De la Vega

Språkarna är snyggare, tja la la… Foto: Laura Lee De la Vega

Kvällen fortsatte på Boulevard där alla Handelsstudenter kom in gratis denna afton. Vi dansade och festade tills Boulevard skulle stänga, och gick sedan hem till Kajsa igen för efterfest som bara tusan. Vi var ganska många, och stämningen var på topp även när gryningen kom över oss. Bästa minnet från eftefesten var den Stora Språkarskeden som Isak initierade. Många var vi, speciellt när vi körde dubbla lager, och så mycket kärlek har nog aldrig fått plats i samma säng förut. Språkarskeden är sedan denna dag en legend, och en tradition som vid obestämda tillfällen kommer att upprepas. 

Språkarsked! Jag är där under nånstans… Foto: Robin Agné

Slutligen somnade vi på spridda platser i Kajsas lägenhet, efter en av de bästa kvällarna någonsin. Nollningen var över och det har varit en av de bästa tiderna i mitt liv. Jag älskar mina nya vänner, och jag trivs så himla bra med allting. Kärlek till språkarna, nu ska vi ha de bästa åren i våra liv!

5/9 nollning dag 15: Nollkampsfinal

Det var dags för avgörandet. Sista grenen i Nollkampen gick av stapeln och vi hade kämparglöd trots onsdagens förlust. Vi låg tvåa, näst efter analytikerna. Det hade varit mycket jämt och många gånger hade vi förtjänat att vinna på grund av vårat stora engagemang, men poängen vi låg efter nu var ganska många. Det var inte omöjligt, men det krävdes en prestation av sällans skådat slag. Jag behöver inte säga mycket, men en prestation blev det sannerligen denna dag. Vi skulle paddla/simma/transportera en gummibåt en viss sträcka på kanalen vid Feskekôrka, samt kasta vattenballongen och träffa en gummibåt på andra sidan kanalen. Detta var de två grenarna. Första heatet i paddlingen var vi nära att vinna, men analytikerna gick om i slutet till vår stora förtret. Andra heatet gick dock bättre, och vi kom först över mållinjen. Oskar var vår stjärna på vattenballongkastningen, och efter att analytikerna lyckats med det digra antalet noll träffar så kunde vi bara vinna den grenen. Efter åtta träffar var vi rätt täta, och trots att paddan avbrött mitt i vann vi denna del. Totalt vann vi också nollkampsfinalen, men många poäng krävdes och vi trodde inte att det skulle räcka. Cheerleadingen var givetvis också på topp, och avslutningen blev en sång, dans och skriktävling mot analytikerna (utanför tävlan). Detta var ett säkert kort för oss, och både dans och sång slog deras med hästlängder.

3/9 nollning dag 15: Gyckelfinal

Efter vår föreläsning hade vi två timmar tills finalen började. Denna tid var helgad åt repetition, och vi samlade hela ensemblen i en ledig sal. Kläder och rekvisita fixades tills alla var strålande i sina karaktärer, och vi körde igenom vårt gyckel. Första gången gick det ganska dåligt. Andra gången gick det mycket bättre. Tredje gången gick det faktiskt riktigt bra. Vi var långt ifrån perfekt synkade när vi var tvungna att bege oss mot Studenternas hus där finalen skulle utkämpas, men humöret var på topp. Det här skulle gå bra, det kände vi starkt. Jag och Laura var nollorna i gycklet, och skulle framföra en låt vi skrivit. Ingen av oss hade mycket till röst denna kväll, men gitarren var stämd och munspelet uppvärmt. Vi var väldigt osäkra innan, men till slut försökte vi svälja det och öka självförtroendet (jag tror våra vänner hade större del i att öka vårt självförtroende än vi, mycket större). Hur som helst gick vi in i salen och intog våra platser i publiken. Efter lottning visade det sig att vi skulle vara sist, så det var bara att slappna av och titta på vad de andra presterat. Många gyckel var roliga, men vi kände hela tiden att vårt var mest genomarbetat och proffsigare än de andra. För att inte tala om roligare och med snyggare människor på scen. 

2/9 nollning dag 14: Nollgruppschill

Denna dag hade egentligen ett väldigt vikigt syfte och ett viktigt syfte. Det ena var att vi skulle planera vårt gyckel inför morgondagens gyckelfinal, det andra att vi skulle ha en rolig kväll ihop eftersom vi börjat leva i symbios och därmed inte övverlever utan varandra (den inbördes ordningen får var och en avgöra). Vi hade redan lite idéer och tillsammans kände vi att resurserna för ett grymt gyckel fanns samlade. Vi skulle följa vårt tema. – turister, och utgick därför från en bussresa (tänk sällskapsresan/torsk på tallin). Med på färden fanns diverse olika karaktärer; tjejerna som hamnat fel och skulle på partyresa, äventyrarna och bergsbestigarna, campingparet i likadana kläder, två nollor från Handels och givetvis busschauffören Hasse Mongo, reseledaren och de två tolkarna. Låtar och sketcher bestod av "man ska ha husvagn" framfört av det äldre paret, som avbröts av partytjejerna som körde lite Spice girls, bergsbestigarna berättar om sina äventyr på Mount Blanc (bättre version av sketchen från galenskaparna), kissepaus med hållhjälp, sportfiske med faddrar som nappar och nollorna berättar runt lägerelden. Vi bestämde oss för att avsluta alltihop med "time of my life", den klassiska låten från Dirty dancing. Det är svårt att beskriva komiken i alltihop i ord, men jag vet att det florerar en film från föreställningen. Efter att ha skrivit vårt manus fyllde vi rollistan och diskuterade kring all rekvisita och kläder som skulle behövas. Vi var många som la ner väldigt mycket kraft och engagemanget kändes. När vi var nöjda och hunnit öva på en del av scenerna gick vi alla hemåt. Mycket trötta och redo att ladda om med en natts sömn.

1/9 nollning dag 13: Skumparty

Jag hade aldrig varit på ett skumparty förut. Det var speciellt. Hela salen på puben var inplastad. Varenda vägg och varenda pryl. Götes stod gömda bakom ett bord. Sexet skottade skum med jämna mellanrum för att undvika att det hamnade på fel ställen. Ölen fick hållas borta från dansgolvet (skum är giftigt) och intogs enbart i baren. Folk var blöta och dansade med skum upp till midjan. Ur rökmaskinen vällde skum som i ett vattenfall. Kroppar var hala och dansgolvet livligt. Alla tillhörigheter lämnades in i garderoben, utom några sedlar och garderobsbrickan som förvarades i en zip-påse som veks ihop och fästes under lämpligt klädesplagg. För dem som valt för dåliga skor fast det silvertejp i garderoben för att rädda situationen. Lösa skor kom bort i skummet. Allt var blött och surrealistiskt. Ibland stannade jag till och tittade mig omkring. Det var galet. Jag letar desperat efter foton att ladda upp men hittar inga. Kameror mådde väl inte så bra därinne, men att det fotades någon gång det minns jag… Ramlade man gällde det att snabbt ta sig upp, vakande faddrar såg till att ingen halkade och försvann (det var faktiskt möjligt, jag lovar). När puben stängde  var jag, Cissi och Petter de enda som återstod. Vi och hela sexet dansade ett par låtar (jag tror de lät oss vara kvar för att vi va så engagerade) tills closing time och en språkarkram låten ut fick avsluta kvällen. Smart som jag ibland är hade jag med mig extra kläder. Jag bytte om till jeans och tröja och la ner den helt genomblöta och skumindränkta klänningen i en påse. Håret doftade såpa och det bubblade och skummade om mina skor, i övrigt lyckades jag nog se relativt normal ut. Jag och Petter traskade sedan ner mot vår vagn hem till Hisingen. Den som sneglade närmare på våra skor blev nog ganska fundersam, men resan hem gick bra. När jag kom till lägenheten var det en dusch direkt som gällde. Att sova med såpaindränkt hår kändes inte lockande. Nästa morgon var en kliande hårbotten och såpadoftande kläder de enda resterna av en mycket SKUM kväll.  

31/8 nollning dag 12: Nordeapokalen

Denna söndag var alla vi nollor bjudna på lunch på Nordeas kontor på Östra hamngatan. Det var gott. Men det var inte detta som var dagens huvud-händerlse. På kvällen gick nämligen Nordeapokalen av stapeln på Fysiken. Nordeapokalen är en turnering i fotboll och innebandy, men också i den bollfria sporten cheerleading. Själv intog jag rollen som cheerleader med hundratioprocentig inlevelse, och med mina likasinnade i klacken utgjorde vi lätt den bästa supporten i hallen. Vi dansade, byggde pyramig, sjöng, skrek och tjoade tills våra halsar var beredda att säga upp sig. Inspiration hämtade vi från Bring it on samt från våra båda hejaklackskunniga som snabbt lärde ut till oss andra. Utöver att heja på laget skulle vi framföra en cheerleadingshow för Nordea som kunde ge höga poäng. Vår show hade inslag av både ballongdans, pyramider, och hjulningar utöver sång och dans. Vi var mycket nöjda. På planen gick det också mycket bra för språkarna. Robin fick ett bett i pannan och offrade sig, liksom de andra, till max. Vi tog oss ända till final där vi till vår stora förtret åkte ut på sjunde straffen. Det var hårt, det värsta var att analytikerna gick hem med segern. Men ingen sörjer i Språkolada, utan "språkarna är snyggare, tja lala lalala lala" ljöd snart i lokalen. På bussen hem satt en analytiker med pokalen i famnen. Språkarna sjunger då ut än en gång hur lyckliga och snygga de är. Innehavaren till pokalen hade ingenting att komma med. Jag tror han visste att det var sant!

      

     

30/8 nollning dag 11: Utomhussittning