Onsdagen idag var alltså den egentliga första dagen på nollningen. Klockan 18 samlades vi i Malmstenssalen för att få en massa info och uppträdanden av olika slag. Rektor och andra celebriteter presenterade sig och vi fick provsmaka spexets uppträdanden med mera. Roligt var det med underhållande kortfilmer, svandans och a capella sång av hög klass. I pausen bjöds på macka och dricka plus att en thermosmugg delades ut som jag i alla fall kommer ha med mig på i princip varje föreläsning (en sådan har jag länge velat ha). Efter den seriösare delen rusade vi över till Handelspuben där ölen var billig och sällskapet högklassigt. Det blev mycket dans och många nya kontakter. Vi språkare börjar redan bli ett gäng, vi dansade mest, skapade två tåg och lämnade puben allra sist. Imorgorn ska vi på skattjakt och antikfest. Rapport kommer!

När klockan var runt tolv kom jag och mina kollegor släntrandes ner längst Södra vägen efter en dag på jobbet. När vi närmades oss Korsvägen såg vi en brandgul himmel och rök runt ett hustak längre ner på gatan. Oroade närmade vi oss och såg snabbt att både brandbilar och ambulans fanns på plats. Platsen där vi skulle samlas denna natt (Stage Door, Lisebergares hang out no 1) ligger precis intill området och givetvis kunde vi inte släppa intresset för vad som pågick. När klockan närmade sig halv två lämnade vi området och strosade upp mot Avenyn. Lågorna slickade då yttertaket på en stor del av byggnaden, och steg i orangegula toner upp mot den rökgråa himlen bakom. I bussar i närheten såg vi gråtande människor som evakuerats från sina hem. Många var relativt samlade, men ett antar var starkt medtagna av chocken. En del var klädda i morgonrock (en dam hade till och med papiljotter i håret och rosa tofflor på fötterna) och många hade tvingats lämna allt. En man hade bokat flyg till USA denna morgon, men med pass, visum och packning kvar i lägenheten visste han inte vad det skulle bli av hans resa.

Återigen hade vi blivit betraktare till andra människors trauma. Vi var tre personer som var något mer skärrade än de andra i sällskapet, personligen dels för att eld skrämmer mig mycket. Men det berodde också mycket på att vi tre såpasss nyligen bevittnat skräckslagna miner hos de drabbade under olyckan vid Rainbow. Plötsligt känns olyckan så nära, men med tanke på att jag alltid klarat mig ändå så långt borta. Skrämmande men fascinerande var i alla fall nattens förlopp. När jag åkte hem fick jag den första Metron efter sommaruppehållet direkt i handen. Än har jag inte läst den, men bra och något speciellt kändes det. Jag hoppas allt ordnat sig efter nattens bränder, och jag hoppas att oturen inte planerar att vandra tvärs över mig utan nöjer sig med en lite tur vid min sida. 

Eftersom man (jag vågar mig på en generalisering) aldrig kan få nog av västkusten tog vi bilen några minuter bort till ett hopptorn på en klippa på Öckerö där vi sedan solade, badade, hoppade och spanade efter brännmaneter medan solen passerade på himlen. På eftermiddagen åkte vi hemåt, en trevlig barfota-bilfärd med mig som chaufför som jag också kunde uppskatta riktigt mycket eftersom jag så sällan får utnyttja mitt körkort. När jag dumpat prylarna i lägenheten fanns många sommarkvällstimmar kvar innan jag ville sova, varför jag ringde Erika och begav mig efter godkännande över till andra sidan spåren för att umgås några timmar. Vi började med en promenad i våra hemtrakter och tillsammans med Johan satt vi sedan på hennes balkong med varsitt glas och diskuterade lyckans olika former. Mörkret föll och så småningom gjorde jag detsamma (på sängen här hemma). 

Onsdagmorgonen blev lugn men efter ett långsamt uppvaknande tog jag Alingsåspendeln till Lerum för att umgås med familjen och uppleva lite barndomssommar. Under dagen plockade jag lite olika bärsorter som nu förvaras i frysen och smakade på hallon, smultron, blåbär, plommon, vinbär och äpple direkt från träd och buskar. Jag, Albin och hans kompis genomförde också projektet riggande av volleybollnät och testspelade ett par rundor. Roligast var det när syskon nummer tre det vill säga min äldre lillebror Emil kom förbi och vi var full syskonskara runt volleybollnätet. 

På kvällen kom fem vänner till mitt familjehem. Historian var den att Mickes granne hade gett honom fem nyfångade makrillar och vi hade beslutat att grilla dessa för en riktigt lyxig middag. Först tänkte vi vara i stan, men efter att mamma godkände bestämde vi oss för att grilla och spela volleyboll hemma i Lerum istället (gymnasienostalgi till max). Det blev en riktigt riktigt rolig kväll med flamsigt och skrattande volleybollspel och väldigt god middag på grillad makrill och potatis. När alla vännerna gått hem (citat) somnade jag i mitt gamla rum och sov sedan bättre än vad jag lyckats med på länge hemma på Hisingen (de bygger utanför, har troligen med det att göra). 

I morse gick vi upp vid halv nio och strosade ner till Stamsjön för ett morgondopp. Helt ensamma vid bryggorna tog vi en simtur i morgonsolen och lät dagen vakna samtidigt som vi gjorde det. När vi kom hem var vi riktigt hungriga och åt frukost på altanen. Innan jag skulle in till Liseberg för att jobba hann jag testa mina badminton-skills och läsa i solen för att sedan ta pendeln tillbaka till jobb och verklighet. De två lediga dagarna har känts bra mycket längre än så, och de har varit otroligt lyckade. Tack till min familj och tack till mina vänner. Det är ni som skapar kvalité och lycka i det jag kallar mitt liv, och det är ni som gör att jag älskar att leva.