Lördagen spenderades i Marstrands gästhamn i mycket gott sällskap, och idag har vi seglat till Öckerö där hemmahamnen väntade. Innan jag och Johanna vände hemåt bjöd Annas föräldrar på fisk från egen fångst och blåbärspaj gjord på egen skörd, och det var en mätt och lycklig besättning som återvände hemåt i aftonen. Innan vi tog färjan från Öckerö hann vi med lite kultur i form av Annas syster Jennys utställning av tavlor (mycket duktig, gillar skarpt stilen) och sedan var helgen fulländad. Nu är jag hemma, min lägenhet gungar på minnet av vågor och mitt hår är fortfarande rufsigt och saltstänk. Västkusten är bäst, här hör jag hemma. 

Från vår enhet hade vi första parkett, och chocken var stor. Några av oss såg hela förloppet, attraktionen som kraschade och personen som föll ur, andra rusade ut och såg kalabaliken efteråt. Mitt i allt krävde folk att vi skulle sälja glass i normalt tempo, och kaffebehovet avtar visst inte när det är andras ungar. Vi försökte hantera situaitonen, men många av oss skakade och var riktigt skärrade. Att serva folk med glass var inte det som kändes mest akut, men det verkade inte den irriterade pappan förstå (han som förklarade för sitt barn att "det kan hända med vad som helst, berg- och dalbanan också. Vill du fortfarande åka mer?!?").

Katastrofhanteringen på Liseberg förtjänar stort beröm. Det tog bara några sekunder innan säkerhetspersonal var på plats, och max två minuter innan ambulans och sjukvårdspersonal svängde in framför attraktionen. Fototokiga turister vägrade flytta sig, men till slut kunde personalen arbeta med att styra upp situationen och ta hand om de drabbade. Vi drog snabbt igen luckorna till enheten för att människomassan skulle flytta på sig snabbare (som sagt, de var visst fortfarande sugna på den där glassen och stannade gärna och handlade) och framför oss pågick räddningsarbetet. Det enda vi fortsatte göra var att dela ut vatten till behövande. Vad jag såg, men inte de flesta andra människor, var de stackare som jobbade på Rainbow. De var minst sagt förstörda och chockade. Vi som bara var ögonvittnen var skakade och stod med hjärtklappning och tårar i ögonen, och jag kan bara föreställa mig känslan för henne som tryckte på startknappen den där sista åkturen.

Efter några mintuer kom våra arbetsledare rusande. Med deras hjälp låste vi luckorna och stängde av värmegrupperna innan vi var tvungna att utrymma enheten trots att kassorna satt kvar i. Polisen var på plats och avspärrning skulle ske, dessutom ville de inte att vi skulle bli vittnen till hela förloppet. Uppe på kontoret drack vi té och försökte hålla lite terapi-samtal. Många var mycket skärrade. Nere på enheten väntade Gustaf in dem som varit på rast, som också anslöt sig till oss. I resten av parken visste de inte vad som pågick på en lång stund. Den kvällen blev Riksrätten aldrig stängt, utan imorse fick jag hjälp av såväl poolare som snälla arbetsledare att diska, städa, slänga och sist men inte minst öppna för en ny dag. Utanför fönstren hade vi inte bara köer utan också TV-team och journalister. Det var en märklig dag, om än inte fullt så märklig som gårdagen.

Statistiken säger nitton skadade. Två räknas som allvarligt eftersom de fått frakturer och fortfarande befinner sig på skjukhus. Ambulans, polis och helikoptrar var mycket snabbt på plats, nästan lika snabbt som nyheten låg uppe på Aftonbladets hemsida. Mina tankar går till dem som jobbade på Rainbow och den förstörde lyckan hos de berörda. Förtroendet för åkattraktioner kommer säkerligen aldrig läkas, och nöjesfält förlorar sin glans. 

Rainbow vilar nu i frid, med en 25-årig karriär bakom sig.

En dag valde vi att åka till Nicosia, Cyperns delade huvudstad. Ön Cypern är ju delad mellan Turkiet och Grekland, och dess huvudstad är nu Europas enda delade huvudstad med gränsposteringar tvärs igenom stan. Vi befann oss på den Grekiska sidan av ön och således även den grekiska delen av huvudstaden. Den gamla delen av Nicosia är mycket fascinerande, med en unik ringmur som ser ut som en snöflinga eller en sol upppifrån. Innanför denna ligger husen tätt och gränderna är smala. Området innanför ringmuren är alltså delat och i mitten har FN satt upp en buffertzon med gränsvakter för att tvister ska undvikas. Gränsområdet kallas för "den gröna linjen" vilket beror på att en officer fick nog av stridigheterna i Nicosia, tog fram en militärkarta och drog en linje med en grön penna på kartan för att visa var gränsen mellan den turkiska och den grekiska sidan skulle gå. Detta var dryga trettio år sedan, och ännu har inte någon lösning på den delade staden och ön kommit fram. Dock har det lättats mycket på gränskontrollen och det är relativt enkelt att ta sig mellan de olika sidorna (bara man har sitt pass med sig och passerar vid de tillåtna kontrollerna). Närmast den gröna linjen är många av husen övergivna och raserade, men rör man sig bara några meter ifrån den märker man hur gator och hus befolkas allt mer. Det är fascinerande, tystnaden vid de övergivna husen som plötsligt övergår i liv och rörelse. 

Att gå runt en husknut i en gränd och mötas av tunnor och taggtråd som spärrar vägen mellan husen, och att sedan se hur detta fortsatte genom hela staden, det var vad vi udda resenärer fann mest intressant under hela resan (men så är vi inte riktigt ämnade för charter heller). I utkanten av gamla stan stod också en kyrka mitt på gröna linjen. Denna var fortfarande öppen och i bruk, varför hela kyrkans kanter var noga avspärrade så att grekcyprioterna bara kunde komma in i kyrkan men i övrigt inte närma sig den turkiska sidan. I Nicosia klättrade vi också upp i ett utkikstorn där man kunde följa den gröna linjen uppifrån samt se in på den turkiska sidan. Nicosia var en riktigt häftig upplevelse, och om ni vill se något annat än dansgolv, drinkar och strand (jag hoppas verkligen inte det finns någon som bara är intresserad av detta, utan också vill se lite av det äkta Cypern) så rekomenderar jag starkt en utflykt dit.