Kickoff på Liseberg

Den här veckan har gått osannolikt fort. Imorgon är det fredag och dagen därpå är det säsongsöppning för det glada Liseberg. Detta innebär att jag börjar jobba konstiga tider till mina vänners förtret (de som inte också vrider sin tidsrytm med slit på nöjesparken vill säga) och börjar mitt speciella sommarliv. Det passar bra nu, med det fina vädret som hållt i sig ett tag. Eftersom allt drar igång för allmänheten på lördag hade vi kickoff igår för alla anställda. Eftersom jag lyckats med att vara ute och ränna på någon annan kontinent och dylikt de två föregående åren har jag bara varit på kickoffen mitt första år, det året Kanonen var ny. I år utgjordes den nya upplevelsen av Evert Taubes värld som givetvis stod öppet för genrep. Det är alltid häftigt att vara först ut, så vi gjorde ett besök på denna speciella ”attraktion”. Utlåtandet lyder: vi var alldeles för uppspelta och pratglada för Taubes museéliknande inrättning, och därför tog vi en ganska snabb runda rakt igenom. Det var välgjort och intressant, men vi var fel målgrupp i fel situation.

Under kvällen åt vi gratis mat, drack billig öl och gjorde en platsundersökning i Balder (längst bak ÄR bäst, det är värt att vänta!). Kickoffen på Liseberg ser nämligen ut som så att ett par restauranger är öppna där det serveras gratis mat, de största attraktionerna är igång och parken fylls av oss som vanligtvis sliter med att få allt att fungera. Det är riktigt riktigt roligt, att springa runt på Liseberg som är fyllt av människor man känner eller nästan känner eller kommer att känna och kunna åka hur många gånger man vill i Balder (utan att gå av, om man vill) och bli bjuden på gratis mat. Kvällen slutade inne på Tyrolen där vi dansade på borden och drack öl till de ljuva tonerna av ett liveband (tänk er afterski, bara väldigt väntade låtar som alla kan, lite B men riktigt roligt just därför). Förutom att Gustaf ramlade sönder en bänk och jag tappade bort min majblomma var kvällen mycket lyckad.

Jag kommer säkert att ångra det här uttalandet ett oräkneligt antal stressiga högsäsongsdagar, men jag tycker verkligen om jobbet på Liseberg! Ibland tror jag nästan jag ser mer fram emot Liseberg nu än när jag var barn. Snart börjar det, alla som kommer dit måste vinka på mig! Ni hittar mig på Riksrätten mitt emot Rainbow och Tornado, iklädd blå skjorta, keps och ett leende. Vi ses!

Årets första grillkväll!

I fredags arrangerades årets första grillkväll. Måltiden bestod av grillad lax, grönsaksspett och majskolv. Till det gjorde vi couscous och pestosås. Det var solnedgång, det var varmt och det var trevligt sällskap. När kylan la sig över innegården i Linnéstan gick vi in och tittade på hockey. HV71 mötte Linköping och det var guldkamp. Mörkret föll och HV vann guld. Det blev en bra kväll! 

                                             

Duktig dag

Idag är det fredag och jag är ledig. Klockan halv nio i morse vaknade jag av att solen lyste in i rummet och kände mig full av energi. Jag gick upp och tittade mig omkring efter något att göra av all min överskottsenergi på. När jag tittade ut på vårdagen som analkades utanför insåg jag att rutan jag tittade igenom var randig av smuts som regn och vind fört med sig. Med mitt produktiva morgonhumör kunde jag inte stå ut en sekund utan rotade fram trasor och glasputs, vände fönstrena ut och in och putsade tills världen utanför såg lika ren och vacker ut som den är. Efter det satte jag igång och gjorde ett storkok på en rotfruktsgratäng som jag packade in i lagom portioner och ställde i frysen. Jag hade hunnit bli hungrig under mitt fejande (och av att stå och laga mat) så jag kokade ihop en portion gröt och satte mig i soffan ett par minuter. Utanför lockade vårsolen allt mer ju högre den steg, och jag drog på mig mina träningskläder, tog min vattenflaska och gick ut. Klockan var strax innan elva, och klockan tolv skulle ett träningspass börja som jag tänkte vara med på.

Promenaden blev femtio minuter lång, från min lägenhet till domkyrkan via Göta älvbron. Passet jag skulle gå på var ett vanligt gympapass, och jag visste inte riktigt hur det skulle bli eftersom jag inte varit på ett sådant sedan förra terminen. Instruktören hette Johan och verkade även han ha drabbats av vårglädje, för jag tror att han liksom jag log nästan hela passet igenom (förutom armhävningarna kanske). En timme senare var jag svettig men fortfarande full av energi, och när jag återigen mötte vårsolen hade jag inte den minsta lust att sätta mig på en varm spårvagn. Istället tog jag samma femtiominuterspromenad hela vägen hem igen, över vattnet och förbi blombeströdda dikesrenar.

Nu har jag duschat och ätit knäckebröd med keso och har inte den minsta lust att stanna inne en sekund till. På med solglasögonen och ut i verkligheten!

Aerobicsmästare?

Idag var jag på ett skivstångspass på Friskis som så ofta förr. Jag var lite tidig och satt och väntade utanför salen tio minuter innan mitt pass började. Därinne var 30 pers mitt inne i den tuffaste delen av ett aerobicspass. Finallåten spelades på hög volym och svettiga kroppar rörde sig i takt till musiken. Mitt ibland de unga tjejerna och några få hurtiga damer stod en ensam kille i trettioårsåldern. Visst brukar man se killar på aerobics då och då, men denne man drog ändå till sig min uppmärksamhet mer än vanligt. Han var smått överviktig, hade en bortglömd frisyr och var klädd i någon reklam t-shirt från ett sedan länge passerat sportevenemang. Detta var dock inte vad som fångade min uppmärksamhet. Kllen i fråga var rummets lysande stjärna vad det gällde alla rörelser under passet och gjorde dem med mesta möjliga inlevelse. Höga sparkar, snygga piruetter, rak rygg och felfri taktkänsla. Han var helt enkelt bäst, trots sitt till synes otränade yttre. Inte såg han ut att vara varken dansant eller smidig, men han imponerade på alla som såg på. Det var skönt att få sina fördommar raserade. Jag är glad att människor ännu inte är lika förutsägbara som man ibland kan tro.

Min granne har fest

Efter föreläsningen idag mötte jag Johanna på stan och uppdaterade nödvändig information och support i tankar och tro. Vi åt lunch på Rosa Pantern och gick sedan upp till Liseberg för att hämta ut schema, kläder och kassa inför säsongsstarten. Vi var naturligtvis tvungna att prova våra nya snygga skjortor som vi ska gå klädda i i sommar och snacka med alla kära kollegor som var där i samma syfte, så vårt besök tog en stund. Efter det strosade vi ner på stan och letade efter en stjal till Johanna. Det hela slutade med att jag köpte en fin grön klänning istället, vilket inte alls var planerat. Jag hade inte tittat på kläder på jättelång tid så jag var mycket lycklig över detta sommarplagg. När eftermiddagen blev kväll åkte vi för att möta Sam och Dessan med flera för att äta tacos och titta på hockey. Efter en förvirrad inhandling av allt nödvändigt gick vi hem till Sam och började hacka och greja med maten medan resten av deltagarna dök upp och TVn gjordes redo.

Vad som hände sedan är nog ganska ointressant för alla som inte var där. Men vi tittade i alla fall färdigt på matchen och åt jättegoda tacos. När hockeyspelarna lämnat TV-rutan tittade vi på Catch me if you can och krigade om platserna i soffan. Nu har jag kommit hem och för ungefär tio minuter sedan började regnet slå mot fönsterrutan. Det är lite rörigt hemma hos mig sedan gårdagens filmkväll men det är överkomligt och nästan lite trevligt (annars hade ju ingen fått se vitsipporna jag plockat innan de dog). Värre är dock att min granne har högljudd fest med technobas och msn-ljud som inte låter en människa inom tre lägenheters avstånd sova. Igår fantiserade jag faktiskt om att mitt hus är lite som the Cube, varje lägenhet är en identisk kub (nåja, rätblock då) som ligger tätt inpå varandra i ett väl uttänkt system. Var och en av dem döljer en hemlighet och har något som utmärker den från alla de andra. Jag har dock aldrig märkt att de rör på sig, och det har hittills inte varit någon svårighet att ta sig ur byggnaden.

Ibland finner man sig tänkandes på märkliga saker. Sammanfattningsvis var det en mycket trevlig kväll. Underbart att träffa Jojjo igen och givetvis alltid skoj med de andra vännerna. Tacos var gott, vi hade roligt. Vad mer kan man önska?

Nu har de bytt till att spela garagerock och punk.
Någon som vill komma hit och sjunga en godnattsång för mig istället?

Världens tråkigaste kurs

För tillfället läser jag kursen externredovisning, och på onsdag ska vi ha halvkurstenta. Efter två föreläsningar och ett par timmar med böckerna och en hjälpande vän har jag kommit fram till att detta är den tråkigaste kurs jag någonsin läst. Inkluderat högstadiets spanskalektioner, alla gymnasiets mattekurser, partikelfysik, tovning, blockflöjt och allat annat märkligt jag någon gång fått för mig att lära mig. Vad det går ut på är alltså att kunna bokföring, arbetsgivaravgifter, moms och så vidare. Problemet är att jag inte ens vill kunna det här. Visst man kan aldrig bli för rik på kunskap men det finns säkerligen miljoner saker jag hellre hade lagt tiden på. I vanliga fall brukar det vara pluggandet i sig som är ganska segt, men ämnet som sådant är ändå något man vill kunna. Men i det här fallet är ämnet så ointressant att det inte känns det minsta motiverat att kunna. Ju mindre jag kan om det desto mindre är risken att jag någonsin behöver hålla på med det igen. Därför hoppas jag att min lilla förståelse ska vara tillräcklig för att klara ett godkänt, men mer än så tänker jag inte lära mig.

Istället för att plugga var jag idag och hälsade på min lillebror som flyttade hemifrån för en vecka sedan. Han har fast anställning och har därmed mer pengar att röra sig med, vilket märks på att hans lägenhet är 30 kvadratmeter störra än min. Med fast jobb, flickvän och stor lägenhet har han betydligt fler vuxenpoäng än jag lyckats samla på mig, och jag börjar nästan känna mig som lillasyster istället för storasyster. Jag är ganska övertygad om att han kommer ha flyttat ihop med någon tjej och skaffat familj innan jag ens vet åt vilket håll jag ska titta. Innan vuxenlivet kommer ifatt mig ska jag uppleva studentens öden och äventyr, innan det blir dags för ett utmanande och roligt jobb av något slag.

Innan den femtonde borde jag ha bestämt vad jag ska göra med mitt liv. Utöver att bli lycklig, aldrig tappa min livsglädje och någon gång i framtiden bli en del av en kärleksfull familj. Jag känner ingen som helst press…

Vitsippor!

På vägen hem tog jag en liten omväg längs skogsbrynet vid Ramberget. Där, invid kanten under en buske, hittade jag årets första vitsippor. På vissa sätt är jag en väldigt simpel människa. Bland annat kan sådant som vårblommor, morgonluft och solsken göra mig helt lycklig. Det är då all min kärlek till livet och allt mitt självförtroende liksom bubblar inom mig och jag känner mig nöjd med allt jag åstadkommit och en gränslös kärlek till dem som betyder något i mitt liv.

Trysil – från insidan

För en timme sedan kom jag hem från min fem dagar långa visit hos min kära kusin Johanna i Trysil. Hon jobbar där som skidlärare, och för en snösportsenusiast med abstinensbesvär var det nödvändigt att göra ett besök. Så i söndags tog jag min bräda, mina rutiga termobyxor och min gröna hjälm och hoppade på fjällexpressen norrut.

Jag bodde i Johannas rum, i samma lägenhet som fyra andra säsongsjobbare som lärde ut skidåkning om dagarna. Redan första kvällen bjöds det på middag i grannlägenheten, och jag förstår en del av den stämning och gemenskap som uppstår när man jobbar så som de gör. När måndagsmorgonen kom skulle Johanna och de andra ut och jobba, så jag tog mig ut med bara brädan som sällskap och susade ner för backarna. På lunchen mötte jag Johanna och fick privilegiet att äta i personalmatsalen, liksom resten av veckan. Som tur var hade kusinen lyckats slippa lektioner på eftermiddagarna under min vistelse, och därför lånade jag hennes hyrskidor så att vi båda kunde köra lite carvingsvängar. Jag gjorde goda försök att göra detta snyggt, och min privatlärare tyckte nog att en del framsteg klarades av under våra eftermiddagar tillsammans.

Under dagarna i Trysil hann jag bli rejält avundsjuk på de som säsongar på skidanläggningar. De får en gemenskap som är svårslagen och de kan dessutom ut och åka på fjället nästan så mycket de behagar. Eftersom säsongen går mot sitt slut var det många som var trötta på alltihop och ville hem, men jag såg ändå charmen i livsstilen och förstod att de nog uppskattat helheten otroligt mycket. Johanna verkade trivas kanonbra, och efter att ha pratat med alla där (samt fått en förfrågan av chefen ifall jag inte skulle komma upp och jobba istället nästa år) är jag ruskigt sugen. Jag fick en hel del mersmak, och lockades även mycket av diverse andra projekt jag skulle vilja ta mig för, och plötsligt blev det där med studierna smått omotiverat igen… Det finns så mycket i världen, det är inte lätt när man vill ha ut så mycket det bara går av alltihop.

För att avrunda var i alla fall resan till Trysil underbart rolig. Även om priset blev detsamma som för en paketresa med någon arrangör var det värt mycket att få sådan inblick och att få delta lite grann i säsongsjobbarnas liv. En del tyckte till och med det var synd att jag åkte, och det måste erkännas att den känslan delade jag med dem.

Dilemmat fortsätter ännu olöst, skidor eller snowboard, vad är egentligen roligast? Jag är stolt universalåkare och snöentusiast tillsvidare, med målet att bli riktigt grym på båda delar. Behöver jag säga att jag vill tillbaka!?!