”Skottlossning på Hisingen”

Jag har aldrig varit med om en skottlossning, men igår läste jag att det hade varit en på Hisingen igen. Jag tror det var den sjunde på ett halvår. Det är visserligen längre ut på denna laglösa ö som sådant verkar hända, men det är ändå så att man börjar vänja sig. Inte vid att vara med om dem, men vid att läsa om dem. I höstas var det tre dagar i rad med nya rubriker, snart reagerar man väl inte ens på orden ”skottlossning på Hisingen”. Ingen allvarligt skadad ännu så länge, och eftersom det hänt såpass ofta och gått såpass bra har man liksom börjat rycka på axlarna åt det. Vi brukar till och med skratta åt det, som när 17-bussen blev beskjuten. Nu var ju det bara med en soft air-gun, men det var ändå komiskt. Samma sak med killen som skulle tanka här på ön. Här har vi bunkrat bensin och Kexchoklad så att vi ska klara oss när undergången närmar sig, och så kommer de hit från fastlandet och tror de kan sticka med alltihop (ironi). Killen blev skjuten i benet och tankade inte en droppe mer. Jag är också tveksam till om han åt upp sin Kexchoklad. Så ska landkrabborna tas, sa vi och skrattade. Inte för att vi menar det, utan för att det tragiska hanteras som bäst med komik. När något liksom inte bidrar med något gott överhuvudtaget kan man i alla fall utnyttja det till ett par skratt. Jag tror man kan eliminera ondskan genom att skratta åt den. Om inte annat är det aldrig fel att ha roligt.

På tal om kriminalitet har jag idag sett flera spår av det. Det står en krossad bil vid min port, med alla fönster sönderslagna och en barncykel (!) inslängd i baksätet. När jag ser sådant undrar jag alltid vad som hände, vad som ledde till att den står där nu och vem den tillhör. Tänk om cykeln är någons födelsedagspresent?

Inne på Åhléns hände något annat. Två väktare ledde ut en sliten man som samtidigt som han blev utdragen försökte få igen alla knappar i sina byxor. Jag vet inte vad som hade hänt och jag vet inte om jag vill veta. När jag lite senare kom ut genom dörren vid Lilla Bommen såg jag fem väktare hålla nere honom medan en sjätte ringde någon och mannen i fråga skrek ramsor av skällsord. När sådant händer är människor som gamar, drivna av sin nyfikenhet. För plötsligt verkade tjugotalet rökare och deras vänner ha kommit fram till att de behövde ta rökpaus just där. Eftersom jag inte stannade vet jag inte hur det hela slutade, men det är klart man undrar. På den punkten är vi nog alla ganska lika.

En av broarna till mig

Det var en gång. Det var till och med flera. Jag var så medveten om vad som fanns nära men också tvivlandes på om det alls fanns något. Var det bara jag som kände av de där centimetrarna som om luften var kompakt? Ibland var luften helt normal och andningsbar mellan oss, men ibland blev den liksom bara sådär märkligt uppenbar. Var det bara jag som kanske men inte riktigt säkert ville minska det där avståndet men visste för väl vad det skulle betyda? Det är så lätt att sikta åt ett annat håll men så påtagligt ibland att just den vägen kan finnas kvar. Kanske är det inte den vägen vi ska gå, det är lika lätt att titta åt ett annat håll som det är att ta en annan väg till skolan. Det handlar bara om att bestämma sig, men jag vet inte om jag vill. Hur länge kan man behålla en möjlig framtid och hur vet man att det är sista gången vägen delar sig åt det hållet? Jag vill inte vara medveten, jag vill inte välja. Jag vill att du, någon som kan bli du, ska göra det… 

Universal Poplab på Pustervik

Det är lördag kväll och Universal Poplab intar scenen på kära gamla Pustervik. Bandet består av tre killar; Christer, sångare och tillika radiopratare med eget program på p3, Paul, keyboardist, kör och producent, och Hans, även han på keyboard och kör. Deras spelning är kort men intensiv, och få lär väl glömma de pyrotekniska effekterna bestående av en fungerande serpentin-raket som avfyrades över publikhavet (U2 släng dig i väggen, typ). Universal Poplabs lättlyssnade synthpop gör sig alldeles utmärkt på Pusterviks intima scen och det är precis lagom med folk för att lokalen ska bli fullsatt men inte överdrivet trång. Christers radiovana röst blir något mindre mjuk när den används som sånginstrument istället för i Relationsrådet eller något annat av inslagen på p3 men den är minst lika trevlig att lyssna på.
Det märks att killarna är samspelade och låtarna verkar sitter, för spelningen är rätt igenom lyckad. Detta märks inte minst på att publiken inte vill låta dem gå av scenen utan att genomföra minst ett extranummer.

Nya singeln Fame & Hate delades efter spelningen ut gratis, och grabbarna signerade och konverserade mer än gärna med alla besökare. Spelningen skulle från början ägt rum på Wish club men på grund av en vattenläcka där så blev man tvungen att i panikflytta den. På Pustervik fanns ungefär två timmars speltid över på lördagkvällen för Emmon och Universal Poplab att disponera. Därefter var alla tvungna att lämna lokalen åt Woody West som skulle köra sin klubb. Trots kort speltid fick de fram det viktigaste utan problem – sin musik. För en som aldrig tidigare lyssnat på bandet blev det en positiv överraskning värd att lägga på minnet och på spellistan. Innan vi utrymde Pustervik delade Paul med sig av lite insider information till oss personligen, nämligen förhoppninen om en spelning på Arvikafestivalen. Ännu en anledning att åka dit alltså.

I could say I’m sorry but I’m not…

Mitt hårdrocksjag

Igår levde jag ut lite av hårdrockaren i mig och fick ett starkt festivalsug med på köpet. Efter skolan tog jag en promenad förbi Tribe för att be om hjälp med att byta piercingen i mitt vänsteröra. Det är en såndär liten ring med en kula i och det är i princip omöjligt att lyckas med själv. Det är otroligt hur schyssta de är på Tribe, jag såg på en skylt att de söker folk som kan stå i kassan där och jag blev riktigt sugen att söka. Jag har för mig att det är Göteborgs första piercingstudio men jag tror knappast att de nyare salongerna utgör några farliga konkurrenter. Efter att ha småsnackat med killen som hjälpte mig fick jag dämpa lusten att dra i nån piercing nånstans och köpte istället en liten guldfärgad kon till den i näsvingen.

Efter Tribe strosade jag vidare och kunde inte låta bli att gå in i The Rock Shop och titta på lite skivor och planscher. Där fick jag lust att köpa på mig massor av skivor och LPs för att de är så snygga, och jag fick nästan för mig att köpa en assnygg Clockwork Orange-plansch. Det var nog tur att jag inte gjorde det eftersom jag fick psykiska besvär när jag såg den filmen, men den är ändå så sjukt fascinerande. A piece of art som man säger på engelska.

När jag tillslut kom hem blev det System of a down på hög volym medan jag bytte om och gjorde mig redo att åka hem till Dessan, tjejen i min grupp i skolan. Vi skulle nämligen på sittning (tema hattar) med LIPA, studentföreningen för dem som läser fristående kurser på Handels. Kvällen började bra men slutade värre. Hemma hos Dessan var det jätteroligt, och vi gjorde ett starkt intryck på sittningen genom att klampa in en halvtimme försent och därefter be om ordet för att sjunga en ursäkta oss-låt. Kanske syntes vi lite för mycket och var lite väl högljudda, men vi hade i alla fall roligt. Tyvärr drack vi nog allihopa lite för mycket under kvällen, för jag blev riktigt full och det var absolut inte meningen. Jag grämer mig lite över att människor jag aldrig träffat förut fick det intrycket av mig, eftersom jag verkligen inte brukar vara sådan. Full, flamsig och tjötig. Jag brukar väl i och för sig vara både pratsam och fnissig men inte så dräggig och framförallt inte full. Gårkvällen kvalar in på topp tre på de kvällar jag varit som mest berusad. Jag gjorde bort mig och det var dumt. Förlåt till alla eventuellt berörda som fick dras med mig och tack för att ni stod ut.

Nu ska jag koncentrera mina kvarvarande hjärnceller på att tentaplugga. Ha en fin alla hjärtans dag kära vänner och låt inte kommersiella intressen göra er deppiga för att ni inte heller får några rosor. Det är faktiskt mycket roligare med spontan uppskattning en helt annan dag på året ändå. Idag är det ju fint väder!

Krossad av en polsk lastbil

Idag har jag varit och ätit brieost och digestive för att fira kusinens 20-års dag. Eftersom min familj var där och pappa bara skulle hem och vända efter kalaset valde jag att följa med dem för att sedan åka med honom tillbaka in till stan. Märkligt kan man tycka, men dels slapp jag på så sätt stämpla för bussresan hem och dels kunde jag passa på att köra lite bil. Förutom att parkeringen blev något sned därhemma på grusgången så gick vägen från Partille till Lerum nästan som en dans. Hemma i Lerum bytta pappa om för jobbet medan jag bytte nycklar och hoppade in i den röda opeln modell pick-up för att köra hem till mig på Hisingen. Från automat till manuell och från familjebil till överlastad pick-up, men opeln och jag blev vänner redan när jag övningskörde så det gick bra ändå.

För att ta sig ut till mina kvarter måste man dock köra under tunneln vid avfarten mot Tingstadstunneln och Hisingen. Detta var inga problem för en van ö-farare som mig men när jag skulle svänga ner i tunneln saktade lastbilen framför mig ner som om en kö hade bildats framför den. Med lastbilen i vägen kunde jag inte se om så var fallet eller om det fanns någon annan orsak till det plötsliga stoppet. Vägarna var ganska tomma eftersom det var relativt sent på kvällen, men redan hade en liten kö hunnit bildas bakom mig. Innan jag hann förstå vad som hade inträffat började lastbilen att backa. För att komma iväg försökte jag också backa undan, men bakom mig hade flera bilar samlats och kedjereaktionen bakåt var ganska långsam. Under ett par sekunder såg jag lastbilens stora gula baksida närma sig och tutade panikslaget för att den skulle lägga märke till oss. Samtidigt försökte jag backa försiktigt för att inte köra på bilen bakom mig som nu förstått läget och sakta lämnade plats. Lastbilens polska nummerplåt stannade bara ett par centimeter från vår röda motorhuv, men jag visste ännu inte om den uppmärksammat oss eller bara stannat till.

Försiktigt svängde jag bakåt åt sidan för att han skulle lägga märke till oss, och kom då undan en bit. Samtidigt såg jag hur lastbilschauffören hoppde ur förarhytten och sprang bak till oss. Rabblandes på polska försökte han få fram det han ville säga samtidigt som han gestikulerade med båda armarna. Tyvärr är ”rora” som betyder ros det ända ord jag kan på polska (jag lärde mig det av min halvpolska klasskompis i mellanstadiet) och det var inte till mycket nytta i den pågående situationen. Efter att ha gissat oss till att han inte visste om han kom under tunneln försökte vi förklara att det inte borde vara något problem, men han förstod varken svenska eller engelska eller ”okej” och nickning så till slut återvände han till sitt förarsäte. Under tiden hade flera i kön bakom oss valt att svänga tillbaka ut på E20, och vi hade fått tillräckligt med utrymme för att göra detsamma. Istället för Tingstadstunneln fick det bli Göta älvbron och resten av resan gick smärtfritt. Tyvärr vet jag inte hur sagan slutade för den polske lastbilschauffören men jag hoppas att han vågade fortsätta under tunneln och slutförde sitt uppdrag. Själv är jag glad att han aldrig krossade den osynliga röda opeln som låg mitt bakom honom. Så dramatiskt som dagens rubrik säger blev det aldrig, men det var tamejtusan alldeles för nära.

Filmfestivalfilm 3: Gone with the woman

Detta är Norges oskarsbidrag och en filmatisering av Erlend Loes roman Blåst. Den handlar om en man som träffar en bestämd och färgstark kvinna vid namn Marianne. Hon tar allt större plats i hans liv, och befinner sig allt oftare i hans lägenhet. Han är inte särskilt förälskad men sveps med av hennes målmedvetenhet och efter ett tag flyttar hon in. Deras relation utgör en märklig berg- och dalbana mellan något hett och intensivt och något påfrestande och frustrerande. När han blir av med jobbet övertalar Marianne honom att följa med henne ut och resa. Dråpliga och tänkvärda situationer uppstår och en lakonisk och roande humor fyller filmen. Intressanta karaktärer i filmen är Mariannes arga far, den stöttande mannen i simhuset och den svenske militären på en gård i Frankrike. Sammantaget beskriver filmen en inre och yttre resa och en berättelse om hur man ibland bara sveps med av livet och vad detta kan leda till.

Gone with the woman är utan tvekan årets guldkorn på Filmfestivalen. Det var länge sedan jag såg en sådan underhållande toppfilm som var så kryddad med intelligent humor. Ingenting gick som väntat och även om handlingen är svår att beskriva beror det mer på att den viktigaste delen av filmen var dialogen och mannens funderingar som hela tiden nådde oss tittare. Det här blir en sådan film som man kommer jaga för att få se igen! En må bra film utan klyschor, fyllld av tänkvärda lärdomar för livet och en underbar humor. Jag är imponerad!

Så var årets filmfestival slut. Tyvärr blev det bara tre filmer i år på grund av sämre ekonomi och tidsbrist, men den sista filmen var ju en riktig skatt så jag är ändå nöjd! Jag är också stolt över att kalla mig filmfestivalnörd och erkänner härmed att jag varit på filmfestivalen varje år sedan ettan på gymnasiet det vill säga sex år i rad nu. Det finns säkert massor av människor som har varit där under betydligt fler år men i min ringa (?) ålder tycker jag ändå det är mer än godkänt. Jag har funderingar på att försöka bli funktionär nästa år, om inte annat för att få en snygg tröja med Draken på. Men det tar vi då. Tack ni som var funktionärer i år och tack alla filmskapare, reportrar och journalister som aldrig ger upp.

I morse såg jag hur filmfestival-flaggorna på Avenyn byttes ut mot Melodifestival-flaggor. Scandinavium tar in 14 000 personer vid konserter och evenemang som Melodifestivalen. Filmfestivalen sålde detta rekordår 124 000 biljetter och 30 408 medlemskort, och då flera personer ofta använder samma medlemskort bör antalet besökare ligga kring 45 000 personer. Ha!

Filmfestivalfilm 2: The shadow of the holy book

Det är inte särskilt många som vet något om det märkliga politiska spektakel som pågår och pågått i landet Turkmenistan. När den finske journalisten och reportern Arto Halonen tillsammans med juristen Kevin Frazie fick upp ögonen för den bisarra diktator som länge regerat i landet bestämde de sig för att gräva djupare i frågan, vilket resulterade i denna film.

Saparmurat Nijasov har sedan Sovjets fall varit diktator i Turkeminstan, och har under sina år som regent lyckats bygga upp en absurd personkult med sig själv i centrum. För att lyckats med detta har han utgivit en bok som han i landet marknadsfört som minst lika helig som koranen. I denna beskrivs han själv som den 13:e profeten och en arvinge i direkt nedstigande led från de första människorna. Att kunna citera och läsa ur den här boken, ”Rhunama”, är en nödvändig kunskap för alla i landet, bland annat krävs att man kan bevisa sina kunskaper för att få ta körkort. Stöd till sin framgång har Nijasov fått av flera utländska företag (exempelvis Caterpillar, Siemens, Deere mfl) som genom att översätta boken till sitt ursprungslands språk fått tillgång till den Turkmenistanska marknaden. Dessa företag sponsrar Nijasov med guldstatyer, bisarra byggnadsverk och spridning av personkulten samtidigt som hela Turkmenistans befolkning blivit totalt förda bakom ljuset. I samma stund som boken översätts till ett annat språk (den går ofta inte ens i tryck, översättningen existerar bara i virtuell form) visar Turkmenistanska nyheter hur ”ännu ett land anslutit sig till vår heliga tro”. Exempel på länder som invånarna tror dyrkar Nijasov och följer Rhunaman är Frankrike, Finland, Tyskland och Tjeckien tillsamman med flera andra Europeiska länder där något företag gått med på att översätta Rhunaman.

Denna absurda hjärntvätt pågick under Nijasov fram till 2006 då han helt plötsligt gick bort. Innan Turkmenistanier i exil hann få upp hoppet om förändring hade en av Nijasovs nära män tagit över makten. Sakta började denne nye diktator trappa ner användandet av Rhunaman bara för att (ja, det är sant!) införa sin egen bok! Något riktigt avslut får inte filmen, då historian pågår än. Men klart är att de flesta företag inte kunde/ville stå till svars för sina handlingar. Ännu lever Turkmenistans befolkning i en konstant och indoktrinerad hjärntvätt där diktatorn tjänar miljoner på sponsringen av sina handlingar.

Historian som visades för en fullsatt Hagabio denna lördag var minst sagt häpnadsväckande. Turkmenistans befolkning verkar leva i en sagovärld liknande ett enormt Disneyland med tron om att detta är verkligheten. Till skillnad mot Disneyland har de dock inte gjort valet själva, och de är inte medvetna om att det finns något annat. Dessutom lider stora delar av befolkningen av torka och näringsbrist (allt medan fontäner och annan vattenkonst pryder palatset och huvudstaden) istället för att äta glass och åka karusell. Att något som detta kan existera är både skrämmande och fascinerande. En del citat ut Rhunaman var så absurda att vi började skratta, trots tragiken i att landets befolkning luras med precis samma rappakalja. En mycket välgjord och intressant film, och intresset för ämnet väcktes helt klart. Om jag lyckas jaga upp ett exemplar av Rhunaman ska jag definitivt ta mig en ordentlig titt, och om ni någon gång får tag i filmen eller boken kan jag rekomendera er att göra detsamma!

Guldkompassen

Det är fredag och jag har min lillebror här på besök. Han sitter i soffan och spelar Zelda nu medan jag pillar med datorn. Tidigare ikväll var vi på Bergakungen och tittade på Guldkompassen, något vi planerat ända sedan jullovet. När jag var ungefär fjorton år läste jag trilogin vari Guldkompassen utgör den första delen och blev helt frälst. När brorsan började intressera sig för fantasy lånade jag givetvis ut dessa fantastiska alster till honom, och även han fattade stort tyckte för Pullmans mästerverk.

Historian handlar om flickan Lyra som uppfostras på Jordan college där hennes farbror undervisar. En inrättning som kallas Ministeriet har makten i världen och styr med katolsk järnhand sina undersåtar. Lyras farbror och några andra forskare har upptäckt något man kallar den mörka materian, eller stoft, som genom norrskenet binder samman vår värld med hundratals parallella världar. Detta kätteri vill ministeriet dölja och försöker därför trycka ner forskare och lärare för att få dem att hålla tyst med vad de vet. Samtidigt som Lyra dras in i denna historia kidnappas barn utan att någon vet vart de tar vägen, och när Lyras bästa vän Roger försvinner är Lyra fast besluten att följa efter upp till Norden för att befria honom. Med sig har hon en märklig guldkompass och sin daimon Pan. Under vägen får hon också stöd av den pansarrustade isbjörnen Iorek och aeronauten mr Scoresby.

Trots att vi båda hade ganska höga förväntningar på filmen blev vi ändå väldigt nöjda. En av de viktigaste rollerna i filmen, Mrs Coulter, görs av Nicole Kidman vars insats är lysande. Hon lyckas verkligen återge den skrämmande karisman och ondskefulla kylan som Mrs Coulter ska utstråla. Dakota Blur Richards heter den unga skådespelerska som gör Lyra som sin debutroll. Även här har vi en strålande insats som säkert kommer leda till fler roller i framtiden. Kanske har vi här något så ovanligt som en film som blir bättre om man redan läst och uppskattat boken när man ser den. I vilket fall är såväl film som bok något jag varmt rekomenderar. Jag säger som de sa på de gamla sagokasettbanden med tillhörande bilderbok jag en gång i tiden ibland roade mig med: Titta! Lyssna! Läs!

Alexandra Wennersten på Kontiki