Veckans irritation

För tillfället får jag dagarna i ända lära mig hur olika texter, tryck och presentationer ska formateras för att fylla sitt syfte och nå rätt målgrupp. I ämnet har vi i första hand hjälp av en lärare som i trettio år jobbat med informativa texter av olika slag samt som lärare i ämnet. Det som förundrar oss allihop är att läraren själv är helt totalt värdelös på att förmedla information så att vi (målgrupp: elever på föreläsning) förstår hur uppgiften är tänkt att utföras eller överhuvudtaget när vi ska ha nästa förläsning. Vår lärare har i förhand tänkt ut hur vi ska svara och hur vi ska tolka informationen och blir arg om vi tänker annorlunda. Hon är helt enkelt urdålig på att kommunicera, lära ut och förmedla information.

Jag kan förstå att exempelvis en kemist kan vara mycket duktig inom sitt ämne men kanske inte lika talangfull vad gäller att lära ut det. Men det är faktiskt skamligt att vår lärare i ämnet kommunikation och textanpassning inte överhuvudtaget lyckas informera oss så att vi förstår. Det är precis sådant hon inte kan som vi ska lära oss under kursen. Nu har vi i gruppen skrivit en protestlista där vi kräver att hon ska lägga upp all information på kursportalen eftersom vi inte förstår när vi ska göra uppgifter annars. Tur att vi bara har henne den här veckan också. Annars är kursen grymt bra och de övriga lärarna är kanon. Vi har snart blivit proffs på PhotoShop och på fredag ska vi gå över till InDesign. Killen vi har i de olika programmen är egenföretagare och håller i dessa kurserna på GU. Han är skitbra och grymt pedagogiskt. Vi lär oss mer under ett par timmar med honom än om vi skulle gått en hel termin på en eftermiddagskurs. Det är i alla fall vad han påstår. Men jag kan faktiskt tänka mig att det är sant för många av oss gick från totalt okunniga till stjärnor på Photoshop på bara två lektioner.

Vår lärare i bildlayout och bildkommunikation är verkligen ett exemplar. Hon började den första lektionen med att äta en banan i bröd med senap framför våra förundrade ögon. Efter ett par bett slängde hon den i papperskorgen och förklarade att bild och text kan vara lika bra var för sig som senap och banan, men kombinerar man dem fel kan det bli helt åt helvete. Därefter tog allt fart. Vi har lärt oss massor om färglära, riktningar i bilder, mönster och marknadsföring med mera. Sedan är hon duktig på att alltid slänga in små roliga anekdoter. Det går inte en föreläsning utan att vi skrattar minst varje kvart.

Presentationstekniker 15 HP, en kurs jag verkligen rekomenderar. Kanonbra även om man inte läser den för att man vill hålla på med media och journalistik i framtiden. Man lär sig helt enkelt att sälja en idé, en produkt eller ett koncept på bästa sätt, och dessutom att förmedla information så att den blir intresseväckande samt skriva för att uppnå ett specifikt mål. Dessutom är det sjukt roligt!

För övrigt var jag smått ofokuserad när jag skrev det här eftersom min irritation försvann i och med att Scrubs började på TV. Underbar underhållning! Så nu när reklampausen är över ska jag ägna mig åt en halvtimmes TV-tittande innan sängdags.

"…It looks like a bunch of tiny hamsters died all over your face!.."
John J.D. Dorian (angående the Janitors fläckvisa skäggväxt)

En ondskefull plan

Det verkar som om någon är ute efter att göra sig av med mig. I säkert två veckor har gången utanför min ytterdörr varit uppgrävd. Kvar finns ett geggigt hål som i mörkret farligt nog är ganska lik stenplattorna som brukar ligga där. Två kvällar har jag därför råkat trampa ner i en geggpöl precis innan jag kommit fram till dörren. När man tillslut börjat vänja sig vid att gå bredvid gången på den upptrampade gräsmattan istället för mitt på den så tar de till med sitt nästa drag för att lura oss hyresgäster. De gräver upp en stor vallgrav runt ytterdörren så att man helt omöjligt kan nå den utan att klafsa sig fram i hålet. När de nu lurat oss alla grundligt vid ett par tillfällen verkar de ha kommit på bättre tankar och har därför satt upp varningstejp runt hålet. Plötsligt förstår vi boende vart de vill komma. De vill alltså tvinga oss att gå runt hela huset och ta den andra dörren in och ut! Två minuter extra till spårvagnen kan innebära att tidsschemat faller, men vad ska man göra när handtaget på den vanliga porten dessutom är nedmonterat?

Ikväll när jag kom hem efter en middag med familjen hemma i Lerum tog jag mig alltså in genom dörren i andra änden på vårt avlånga betongblock. När jag tagit de två trapporna upp till min våning slog en avskyvärd lukt emot mig. De verkar inte längre nöja sig med att ha tagit bort gångarna som leder till min port, nu har de dessutom eldat bort hela mattan i min korridor! Efter en kamp mot stank och stormvindar (fönstrena stod på vid gavel för att vädra ut lukten) nådde jag tillslut fram till min lägenhet. Till och med min tröskel har de bestulit mig på, men in i min lägenhet kommer de inte. Någon är ute efter att mota bort mig från mitt hem, men med det kommer de aldrig att lyckas!

Grannar emellan

Den här helgen har jag utvecklat mina kontakter med grannarna avsevärt. Jag vet äntligen hur de ser ut! Det hela var ganska komiskt. I fredags kom jag hem från en utekväll med jobbarkompisarna vid tre-tiden på natten. I trappuppgången var vi tre personer som möttes. Komiskt nog var det mina nämsta grannar jag just träffat på. Så nu vet jag när man ska va ute om man vill ha kontakt med övriga boende här. På helgen nattetid. Det märks ju att vi är mestadels ungdomar i huset.

På tal om något annat, det gick just en reklamfilm på TV. "Eftersom colour catcher har en vetenskaplig formula stannar färgerna kvar…" Vad fan menar de med "vetenskaplig formula"? En vetenskaplig sammansättning? Den är alltså sammansatt av ämnen det finns kunskap om? Men det var väl bra att man säljer något man vet vad det består av. Synd bara att man inte överhuvudtaget nämner vad det är. Ibland används bara för billiga trick för att locka kunder.

Min sista kommentar på helgens upplevelser handlar om musikalfilmen Hairspray. Den är en härlig modern musikal att likna vid Grease. Skillnaden är att John Travolta istället för eftertraktad snygging har rollen som fet fjollig mamma. Underbart när skådespelare har mod och självdistans nog att ta en sådan utmaning. Mer sådant tack!

Jul på Liseberg

Så var det dags igen. Första dagen på Liseberg för julen 2007. Jag började klockan halv fyra i eftermiddags och slutade klockan elva på kvällen. Det är tredje julen jag gör det här. Har dåligt med tid att träffa mina andra vänner och jobbar sena kvällar och helger. Men jag trivs ju. Jag trivs så fruktansvärt bra att en fredagskväll på jobbet faktiskt är en rätt lyckad fredagskväll.

När arbetsdagen idag var slut möttes vi upp ett rätt stort gäng över ett par öl. Vi känner varandra ganska bra nu. Lise-folket är liksom ett alldeles eget kompisgäng jag skaffat mig utan att ha någon grund med mig sen tidigare. Så känner vi nog allihop. Vårat liv som Lisebergare är vår parallella verklighet. Här har vi ett eget kompisgäng och lever i en egen tidsrytm. Vi har alla ett liv utanför detta, men det är som om det inte har någon betydelse när vi möts på jobbet. Det spelar ingen roll vart du är på väg eller vad du vill bli. Många är ganska olika varandra men det spelar inte så stor roll. Snarare är den också en positiv tillsats med alla olika individer. På våren när parken är stängd saknar jag sommarens sätt att leva. Det är under sommarmånaderna vi går in som djupast i vårt parallella universum. Vi tycker att vi slutar tidigt om vi är klara vid nio, vi har lunch när andra människor redan ätit middag och veckans stora festdag är söndagen. Detta är exempel ur sommarens vridna livsstil.

Häromdagen kom jag till insikt om vad det är som gör att jag trivs så himla bra på Liseberg. Det självklara är förstås det sociala. Men om man går djupare så ser man något som alla vi Lisebergare har gemensamt; vi är påväg någonstans! Liseberg är ett extrajobb, ett helg- kvälls- och sommarjobb som vi har under tiden. De allra flesta har tagit studenten relativt nyligen. Många är studenter, andra planerar att bli men har ett par år emellan. Alla människor jag möter där har visioner och drömmar, som de antingen har funnit eller ännu söker. Gemensamt är att vi är påväg. Ambitionen är att nå längre. Och delar man varandras ambitioner delar man en stor del av varandras liv.

Nu lyser Liseberg av tusentals fler lampor än vi är anställda. På julen är det som trevligast att jobba där. Människor är trevligare, lugnare och mer förlåtande. Köer suddar inte ut leenden lika effektivt innan jul, verkar det som. Isbanan ligger glänsande och slalombacken suktar efter fler åkare. Men jag är inte särskilt sugen på att ge mig ut bland vinteräventyren. Vad jag vill är att stå i min kiosk och sälja korv, banka en perfekt kassa innan jag slutar och sedan sätta mig på Stage och ta en öl. Ett oslagbart koncept och en livsstil mitt framtida jag kommer sakna.

Fulländad vardag

Idag gick jag hem med en sådan där skönt värmande känsla i bröstet. Jag hade varit på en föreläsning på Världskulturmuséet om vem som egentligen har makten i världen och sedan på café med vännerna. Det var oerhört trevligt, inte exceptionellt på något sätt men bara sådär rättigenom hjärtligt. Föreläsningen var intressant även om mina tankar ibland var lite väl ofokuserade. Cafébesöket därefter var i sin tur sådär unikt underhållande som det nästan bara kan vara med just den gruppen.

Ett kort besök i en mataffär och en tur på spårvagnen med samma genuina stämning senare och jag gick ensam hemåt den sista sträckan. Det här vill jag aldrig förlora var tanken som rörde sig i mitt huvud. Dagen har varit produktiv. Jag har gjort massor utan att ha några egentliga måsten. Nu ska jag läsa något kapitel i min bok (Min vän Leonard – James Frey) och sedan sova.

En dag kan inte bli bättre utan att lämna kategorin vardag.

Första snöfallet

En månad till Lucia och den första snön har fallit. Varje dag är min första av just den dagen med det livet jag lever nu. Detta blir den första julen jag inväntar på egen hand, och första gången jag kommer hem till familjen som gäst.

Modehysteri – Roberto Cavalli på H&M

Ni har säkert sett den hysteriska reklamen för Roberto Cavalli kollektionen som H&M tidigare idag släppte till försäljning. Jag liksom många andra hade tidigare ingen aning om vem denne modeskapare var, men med tanke på hårdlanseringen måste han ju vara nåt extra. Själv är jag inte så förtjust i djurmönstrat och klär mig inte i aftonklänning alltför ofta, och på reklamen är det den typen av plagg som synts mest. Ändå har det till och med hos mig väckts en liten nyfikenhet över vad som är så speciellt med Cavallis plagg.

Klockan tio idag öppnades dörrarna på H&M och den begränsade upplagan gick till försäljning. Klockan 12.10 gick jag och Pernilla in på H&M på Avenyn för att ta en nyfiken koll på vad kollektionen egentligen är för något.
På plattorna utanför ingången stod ett avspärrningsband för att kontrollera köbildning, men det var inte överdrivet mycket människor inne i butiken. När vi nådde andra våningen förstod vi dock att avspärrningen nog fyllt sitt syfte. Framför oss stod tjugotalet klädställ och ett bord märkt med Cavallis signum. På detta fanns nu ett par byxor upphängda och två bh:ar kvar att beskåda. Resten var slut. När vi stod där och tittade gick dessutom varje nykomling i butiken fram till dessa tre varor för att kolla storlekarna. Vi var hänförda. Tänk att hårdlansering av någonting kan leda till sådan hysteri. Två timmar efter öppning och allt är slut. Sanslöst.

Jag börjar tro att det där med att köa är en innegrej. Man köar till filmpremiärer, konserter och signeringar, så varför inte en klädkollektion? Att vara först med något ger status. Och begränsade upplagor är en garanti för viss individualitet, vilket säkert lockar. Men jag är ändå skeptisk. På sätt och viss är ju att klä sig i Cavallis grejer bara ett bevis på att man föll för reklamen. För inte kallar jag det individualitet att köpa något som H&M försökt locka med så hårt och tvinga in bland varje konsuments behov. Även om inte kollektionen tilltalar mig så är jag fascinerad av fenomenet. Uppståndelsen är enorm. Kan samma sak göras genom hård marknadsföring av vad som helst? Det verkar så… Frågan står öppen!

Bussbestyr

För att ta oss hem från jobbet på kvällarna får jag och jobbarkompisen Martin skuts till busshållplatsen av en dam från samma skift. Vi har egentligen bara fem minuter på oss efter att vi slutat men brukar gå sådär fem minuter tidigare vilket ger oss tio. Igår var vi lite sent ute och kom fram till hållplatsen samtidigt som vi såg bussen runda hörnet längre bort på vägen. Problemet var att vi kom körande åt motsatt håll, och därmed gick ur bilen på hållplatsen på fel sida vägen. I vanliga fall brukar vi gå genom gångtunneln till andra sidan, men den här gången fanns det inte tid för det.
    -  Hanna kan du hoppa? hörde jag därför från Martin när han klev ur bilen. Jag förstod inte vad han menade förrän jag själv kommit ut. Mellan filerna på vägen fanns ett gallerstaket som nådde mig till hakan. Martin sprang vant fram och hoppade över och jag följde efter. Här fanns ingen tid för eftertanke utan jag kastade över min ryggsäck och klängde mig ovigt över staketet medan jag förbannade mina tighta jeans. Efter att ha kämpat ett tag fick jag hjälp av Martin som högg tag i mitt ena ben medan jag gjorde nån sorts osmidig halvkullerbytta och kom tillslut ner på asfalten på motsatt vägbana.
    Under tiden hade bussen hunnit stå stilla någon minut. När vi steg på, hostande och flåsande efter ansträngningen, insåg jag plötsligt hur stor publik jag hade haft under mitt konsstycke. Busschauffören var först med att skrattande säga åt mig att fortsätta öva, och sedan fick jag flinande nickar från resterande passagerare. Ska man tro Martin var det ett oslagbart ögonblick där vid stängslet, och han skrattade säkert resten av bussresan.
    Man får vara glad att man inte skäms så lätt. Hade jag värderat min stolthet framför att hinna med bussen hade jag definitivt inte vågat mig på den förlöjligande manövern. Och även om jag nu gjorde mig till åtlöje för ett gäng bussresenärer och min jobbarkompis är jag säker på att de inte tyckt bättre om mig om jag varit pryd och tagit gångtunneln. Personerna på bussen hade säkert inte ens lagt märke till min existens, och Martin hade väl i tysthet förbannat att vi inte hade hunnit med bussen. Tack busschauförren på 47:an för att du inte lämnade mig hängande på staketet!

Maskinoperatör; kvällsskift

Snart har min första vecka som maskinoperatör på en plastindustri passerat. Jag jobbar sedan ett par dagar tillbaka kvällskift med att återställa maskiner när problem uppstår, köra truck och hålla allmän koll på att produktionen går framåt. Ännu så länge är det intressant. Det blir en jäkla massa tekniska bekymmer att ställa tillrätta och knappar att hålla reda på. Jag är mitt inne i min upplärningsperiod, men känner redan att jag börjar få koll och tar mycket eget ansvar. Det är ett stort framsteg jämfört med första dagen, då jag mest svansade efter min arbetsledare och försökte lära mig så mycket som möjligt. Tanken är att jag ska jobba där i två veckor nu, för att sedan kallas in vid behov när jag kan och behövs.

Det är en märklig situation när jag och mina nya medarbetare sätter oss i fikarummet för att äta vår medhavda lunchlåda. Bruten göteborgska och finlandssvenska blandas med persiska och spanska, och hade jag inte med säkerhet vetat att jag tagit bussen från Backaplan samma eftermiddag hade jag nog undrat vilket land jag hamnat i. Som ensam tjej och dessutom blond är det jag som urskiljer mig mest. Flera gånger har jag försökt lyssna mig till vad Juan och Alejandro småpratar om när de tror ingen annan förstår. Jag har nämligen inte vågat briljera med mina spanskakunskaper ännu. Men de pratar ofta snabbt och dämpat, och det jag uppfattat har dessutom varit ganska ointressant. Situationen känns smått surrealistisk. En märklig grupp människor som på blandade språk glatt diskuterar vem som ska köpa blockchoklad så att de kan göra rischokladgodis på fredag. Oväntat men sällsynt trevligt! Känslan av att vi är i en annan verklighet förstärks ännu mer av att skymningen för länge sedan fallit, kvällskiftet innebär udda arbetstider och jag är varken i samma värld eller har samma rytm som någon av mina vänner.

Igår kom jag på mig själv sittandes med de två killar jag jobbar mest med och tjöta om film (det blir mycket göteborgska därute bland maskinerna). Jag petade förstrött på skaftet till min kniv i bältet och tänkte på att vi nog verkade vara ett rätt schysst gäng grabbar om man stod en bit bort och betraktade oss. Samtidigt som tanken passerade genom hjärnan slog det mig att jag ju inte är en av de schyssta grabbarna, jag är ju tjej. Ju mer jag tänkt på saken desto mer har jag insett hur typiskt mig detta är. Jag betraktar sällan mig själv utifrån, utan skapar mig en uppfattning utifrån hur jag trivs i gruppen. Trivs jag i ett gäng industrigrabbar känner jag mig som en sådan, har jag roligt med musiker är jag en av dem och hamnar jag bland akademiker känner jag mig som en sådan. Kanske blir jag såpass väl mottagen i de flesta grupper just för att jag inte ens kommit på tanken att jag inte skulle passa in. "Prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin" som det välbekanta citatet lyder. Och visst fungerar det, människor har mycket lätt att respektera och bli vänner med varandra, så länge de inblandades status inte ifrågasätts. En person som känner sig underlägsen eller nedvärderad blir ofta inåtvänd eller rentav fientlig och en person som känner sig överlägsen tror sig inte bli förstådd. Det är mycket enkelt i teorin men ibland fruktansvärt komplicerat i praktiken.

För att återgå till ursprungsämnet trivs jag ännu så långe bra som maskinoperatör. Jag fick uppdraget genom bemanningsföretaget Adecco vilket gör att jag efter nästa vecka kan jobba lite som jag vill och när det passar, och jag kommer få uppdrag på diverse olika ställen. Trots att det är roligt nu i början är jag säker på att jag kommer tröttna på industriuppdrag. Det är inte  min grej helt enkelt. Ju mer jag rör mig runt inser jag vart jag vill att mitt liv ska leda. Men samtidigt känns det bra att jag kommer börja det liv jag vill ha med såpass mycket erfarenhet. Ju mer man testat desto säkrare tror jag man är när man hittat rätt. Till viss omfattning men med stor sanningshalt gäller detta mycket i livet. Erfarenhet gör en människa rik, intressant och insiktsfull. Egenskaper man adrig kan spendera utan fortsätter utöka livet igenom.

Så jag tänker fortsätta tills knapparna och tekniken inte längre är en utmaning. När jag vet hur allt fungerar och behärskar tekniken ska jag dra vidare. Blir jag inte högavlönad till slut tänker jag i alla fall vara rik på erfarenheter, och det känns redan som om jag är på god väg.