Lars Winnerbäck och bandet

Livekonsert, Lisebergshallen 27/10 -07

Det är turnépremiär för Lars Winnerbäck och hans samlade förmågor i bandet och Lisebergshallen är fullsatt. Till en början ser man inte mycket till leende komma från Lasses läppar, men med det fantastiska bifall han får från sin trogna publik är både leende och glöd snart närvarande. Den nya skivan Daugava släpptes för ett par månader sedan, och det är den som får mest utrymme under kvällen. Till en början spelas låtarna nästan exakt i den ordning de är inspelade på skivan, men detta bryts av vid helt rätt tillfällen med låtar från tidigare album. Det är en perfekt avvägd blandning mellan de nya något vemodigare melodierna och de gamla låtar som blivit så älskade. Publiken är blandad, många nytillkomna yngre lyssnare står längst fram och hörs mest, men många är de som varit med även innan Lasse gick från att vara "underground" till folklig.

Innan spelningen börjar slår jag och min vän vad om hur lång tid det kommer dröja innan första felsjungningen. Jag vet inte vem av oss som vann, men ett par minuter in i konserten kommer detta tillhörande inslag under en spelning med Winnerbäck. "Du är bäst ändå" skriker någon i publiken och jag tror att alla håller med. Ett litet misstag ökar nog känslan av samhörighet och gör Lasse till en människa bland oss andra. Resten av showen går utmärkt, och det avslutande extranumret med Lasses sång och enbart pianospel är underbart. Många är vi som skrikit oss hesa när kvällen är över, och när favoriten Kom änglar tonar bort vilar en lyckokänsla kvar inom oss.

Under konserten står jag två meter från scenen och njuter av mitt livs längsta kärlek. Det är sex år sedan jag var på min första Winnerbäck-konsert någonsin. Det var samma plats då, något längre bak men med lika mycket entusiasm och eufori. Sedan jag började lyssna på Lasses musik och fantastiska ordkonst har mycket hänt. I de första skivorna brann en ung rebells strävan och tankar, medan han nu verkar mer eftertänksam och djupsinnig. Texterna har alltid varit fantastiska, trots att även de förändrats, och framför allt är de lika djupt personliga nu som då. Jag är fascinerad, och kommer nog alltid att vara, av denna ordkonstnär och musiker vars like jag aldrig funnit. Det är få som lyckats beröra på samma sätt, med texter som blir så djupt personliga inte bara för honom utan också för mig som lyssnare. På något sätt har detta för mig blivit ett bevis på att alla människor i gunden delar samma tankar och drömmar. Jag har aldrig kännt en sådan respekt för de andra i en publik som jag gör när det är Winnerbäck som står på scenen. Att de alla tagit emot de tankar som förmedlas i hans låtar blir ett bevis på att vi kan förstå varandra. När jag var yngre var jag nästan bitter över att den artist jag delade med bara en liten utvald skara likasinnade plötsligt var någon som alla lyssnade på. Med tiden har jag nog insett att det helt enkelt är skaran likasinnade som ökat.

Jag tackar herr Winnerbäck för att han upplever sina misstag precis lagom långt innan jag gör det. På det sättet finns förståelsen jag får genom hans musik där för mig lagom tills det är min tur. Och så har det alltid varit.

Navid Modiri & Gudarna

Livekonstert, Pustervik 25/10

Det är galet, det är härligt och det är sanslöst bra! När Navid och gänget intar scenen får Pustervik liv. Det märks att de känner lokalen och dess besökare på ett sätt som bara den som spelar på hemmaplan kan göra. Det är som om vi sitter på café med bandet, trots att låtarna är skrivna tidigare och vi är publik är vi mitt inne i en vild diskussion. Det berör och vi känner oss på något sätt som om vi får vara med, vi är lika stor del som dem och scenen är bara en skillnad i höjdled. När Navid tittar ut mot publiken lyckas han ha ögonkontakt med oss alla i någon slags kollektiv blick som ger hopp och samhörighet. Musiken är skön och medryckande, något som märks på den dansande, gungande publiken. Man behöver inte vara särskilt inlyssnad för att kunna ta del av de spännande melodierna. Vi är nöjda, vi behöver inget annat än att existera framför scenen för att må bra.

När Navid Modiri och Gudarna spelar på Pustervik verkar alltid något exceptionellt hända. Det är som om det samlas lite för mycket energi på samma ställe. Bandmedlemmar har svimmat, de har fått strömavbrott, publiken har inte dykt upp eller så har de översvämmat stället tills någon tuppat av. Den här gången verkar det gå relativt lugnt till. Efter spelningen är alla vid sina sinnens fulla bruk, om än något omtumlade. Såväl inlyssnade fans som de som bara ramlat in av slump är nöjda och berusade av musiken. Att förmedla en sådan känsla är det största en artist kan göra. Det spelar ingen roll hur stor publik man har eller hur bra utrustningen är. Det enda som räknas är antalet leenden och fjärilar i magen hos dem som varit där. Och med det som måttstock har Navid och bandet lyckats till etthundra procent!

Rörelseglädje!

Den muskelgrupp jag har som mål att använda mest när jag går på ett pass är liten och aldrig medräknad i någon träningskurva. Den avgörs inte av tempo, träningsform eller intensitet. Vem som helst kan använda den obegränsat och den fysiska ansträngningen är liten. Trots detta är det för denna muskelgrupps skull som jag tvingar hela kroppen att ta ut sig på gympagolvet flera gånger i veckan. Det jag pratar om är de muskler som krävs för att skapa ett leende. För många av oss är det precis detta som krävs för att vi ska kämpa ner till sista muskelfibern. När lokalen fylls av äkta rörelseglädje finns det en gemensam kraft som gör att man orkar mer än man tror. Jag har slitit som en tok på intensivpass, tänjt kroppen ut och in på yoga, nästan ramlat av spinncykeln av utmattning och haltat av träningsvärk efter kombinationer på stepbrädan. Varför? För att det är roligt! Varje ledare borde ha som mål att motionärerna ska få träningsvärk i lemusklerna, för det är det enda som egentligen spelar roll!

(Tankar efter ett utmattande skivstångspass med en strålande ledare)

- Herregud vilken trevlig människa!

Idag var jag och handlade på Willys. Lunchtid, inte särskilt mycket folk och på gott humör. Jag stod en stund och funderade på vilka krossade tomater jag skulle ha innan jag på studenters vis valde de billigaste. In i samma gång stövlar plötsligt en man, för att stirrande tvärstanna och betrakta mig med en fundersam min.
- Jaaa just det, tack så mycket! utbrister han sedan och plockar ner tre burkar champinjoner från hyllan intill. Jag hade aldrig kommit ihåg champinjonerna om inte du hade stått här, fortsätter han med ett flin. Jag svarar lika glatt något om att jag är glad att stå till tjänst innan vi vänder åt varsitt håll.

Ett par minuter senare hamnar vi plötsligt bredvid varandra vid tonfisken. Efter en stund plockar jag på mig ett par burkar tonfisk i vatten, medan han väljer de i olja. Utan att riktigt veta hur det gick till står vi sedan och tipsar varandra om olika bra sätt att använda tonfisk i maten, samtidigt som vi bestämt hävdar att vår sort är bättre än den andres. Efter tonfisken gör vi sällskap för inhandling av grönsaker och beger oss mot kassan. Diskussionen byter därmed karaktär och våra matkassar inspekteras och jämförs intresserat. Vi är åtminstone överens om svårigheten i att bara handla det man tänkt sig.
- Jag handlade grejer för tvåhundra spänn mer än jag skulle, säger mitt sällskap. Jag försöker bräcka honom genom att berätta att jag inte tänkt handla överhuvudtaget. Dock var mitt köp bara på 93 kronor och jag får ge efter för hans tvåhundrakronors spontanköp.

Utanför Willys önskar vi varandra en trevlig helg och går sedan åt varsitt håll. Jag kan inte låta bli att småle över denna sköna spontankontakt en vanlig höstdag. Herregud vilken trevlig människa, tänker jag och glömmer nästan bort mina frusna händer. Ett trevligt bemötande bland hyllorna i mataffären kan göra så mycket för en annan människas dag. Likaså ett leende på spårvagnen, en glad busschaufför eller två killar som håller upp dörren med ett "sköna damer först!" när man har bråttom ut ur Nordstans trängsel.

Det bästa är att den som tar emot ett leende kan skicka vidare det till fler, som skickar det till fler och så fortsätter det. Bemöter man alltid en butter min med ett leende kan man förändra dagen för den som innehar det dystra sinnelaget. Man ska inte underskatta vikten i vardagstrevlighet. Och med risk för att låta klyschig, det bästa är att man själv blir glad av att glädja!

Då får jag användning för min gröna bolero

Ibland har jag en känsla som jag tror alla känner igen sig i men ingen riktigt kan sätta ord på. Dess kännetecken är en besynnerlig lust för någonting som man enligt sina personliga ramar inte riktigt borde ha lust för. I mitt fall är denna känsla betydligt mer återkommande just i den period när sommaren lämnar Sverige och kvällarna blir kylslagna.

Just ett sådant här tillfälle var det i september förra året. Det speciella med denna händelse var att det inträffade faktiskt hjälpt mig flera gånger i efterhand, och då just för att övervinna en motsatt känsla av apati och olust.

Det var en eftermiddag på Myrorna och jag var sådär välbekant höstinspirerad. Luften var frisk i lungorna och energin överflödig. Jag hade studerat trender och retro stilar med det nyväckta intresse som dyker upp just under detta fenomen av förlåtande nystart.

Runt mig cirkulerade trendnissar, bohemer och vanligt folk som jag med mitt pålästa modeintresse stolt puttade ner från den moderna människans toppskikt av vetande. Att handla på second hand är inte alltid lätt, men självsäkerheten denna kväll gjorde mig säker på att jag skulle lyckas.

Efter någon halvtimme bland ärvda blusar och slitna jeans började känslan av upprymdhet avta så smått. Jag ratade stickade koftor och kjolar i velour och gick mot utgången för att möta en plötsligt aningens dyster höstkväll. På väg mot dörren studerade jag klädstället med nyinkommet, och det ännu inte helt försvunna adrenalinet kickade till igen. Anledningen var att där hängde det jag letade efter, en bolero i precis min färg och det som skulle göra mig helrätt på cafébesöken denna höst.

Den var grovt stickad med knytning fram och vackert mossgrön. Jag plockade vördnadsfullt ner min räddare och ställde mig iklädd detta underverk framför en spegel. Tyvärr var den inte helt som gjord för mig, men bländad av förälskelsens rus la jag min tillit på min fingerfärdighet och strosade nöjt hemåt med mitt fynd.

Väl hemma slängde jag påsarna på sängen och fastnade bland kastrullerna i köket. Ett par dagar senare dammade jag av symaskinen och plockade fram mitt kap. Färgen strålade fortfarande som väntat men motivationen sjönk när jag mindes hur trist jag faktiskt tyckte det var att sy. Med en sax klippte jag till det hela lite, sicksackade en sida men avbröts av ett telefonsamtal. Efter att ha behandlat de senaste veckornas skvaller och kvällens avsnitt av Vänner var mitt huvud mer inställt på sömn än något annat och jag sköt upp projektet till kommande dag. Som ni nu kanske förstår blev dagar till veckor och såväl symaskin som pyssellusta lades på hyllan.

Det har hänt sig ett par gånger sedan dess att jag tappat all inspiration och inte kommit på ett förbannat dugg att göra. Då har jag plockat fram symaskinen och min gröna bolero för att sedan långsamt börjat trä och nåla det jag har framför mig. Det kan tyckas märkligt, men efter en stund har jag alltid insett hur mycket annat jag skulle kunna göra, och i ett huj satt igång med såväl disk som studier.

Min bolero från Myrorna blev inte till mycket nytta den hösten, och inte ser jag någon större framtid för den de kommande månaderna heller. Om jag nu inte får för mig att lära mig sticka och göra om den till ett par lovikavantar förstås. Min höstlusta lär återkomma lika säkert som min förkylning, och blir det inte stickning blir det keramik, haiku, kampsport eller något annat jag aldrig tidigare visat intresse för. Jag är säker på att det blir en framgång.