Världens största discokula

Det här är världens största discokula. Den konstruerades i år i Paris och är 7,5 meter i diameter, har 1000 speglar och ses hänga 50 meter upp i luften där den belyser av strålkastare från runtomkring Paris. Visst är det fantastiskt att det finns en människa (Michel de Broin heter han) som fick för sig att bygga världens största discokula – och sen gjorde det! Med processen från ”jag vill bygga världens största discokula” till ”jag ska bygga världens största discokula” och allt motstånd han mötta däremellan. Jag menar, vad tror ni hans föräldrar tänkte? Hans lärare? Hans kollegor och folk som såg honom samla ihop de första spegelskärvorna? Jag älskar fenomenet att någon får för sig att göra något som för vissa kan te sig så meningslöst men är så fantastiskt inspirerande och glädejspridande och bara genomför det. Trots att det verkar flummit, konstigt och småkorkat. Mera sånt, säger jag bara!

Det här är en ganska lång text men den skulle kunna förändra ditt liv.

När jag tänker efter inser jag att jag länge haft bra tankar om mig själv och livet. Då menar jag inte som i självkänsla och livsglädje, utan allmänna tankar som skulle kunna inspirera och som jag till och med själv hade inspirerats av att läsa.

Som att man i stor utsträckning blir den människa man vill vara. Jag har länge levt efter det mottot, även om jag har svackor när det inte går lika bra. Redan tidigt i gymnasiet hade jag förstått att om jag gör de saker jag vill göra, det som den personen jag vill vara gör, så blir jag den personen. Jag var spontan, följde impulser, var nyfiken och lärde mig så mycket jag kunde om så mycket som möjligt. Jag tyckte nog redan i högstadiet att kunskap var coolt. Fast skillnaden är att då tyckte jag inte att jag själv var det.

När jag var 16 år och gick i ettan på gymnasiet åkte jag till Thailand och Malaysia på världsscoutjamboree, ett jättestort läger med över 30 000 deltagare från fler än 50 länder. Det arrangeras vart fjärde år och är fenomenalt, som ett OS i att umgås ungefär, med skillnaden att alla är vinnare. Jag tror det var då mycket startade. Jag åkte på något så fördomsenligt (och felaktigt, vilket jag i och med detta nog bevisade för många i min omgivning) töntstämplat som scoutläger och ansågs som förbannat häftig för det jag hade gjort (det var på den tiden när inte familjer åkte till Thailand på semester och då de flesta inte redan varit där). Då insåg jag att mina starka sidor låg i att jag genomförde det jag ansåg var en utmaning och upplevde de äventyr jag ville, och den enda skalan som var relevant för att mäta värdet i det här var min egen. Det fantastiska var att ju mer jag levde utifrån detta, desto mer respekt och social status vann jag.

Gymnasietiden passerade snabbt i en kavalkad av upplevelser.  Jag var i Estland och Lettland på astronomiresa, jag liftade till Orust (eller i alla fall till brofästet), jag paddlade forskanot, åkte på festival, pluggade foto, piercade mig, spelade munspel, fick MVG i kemi och fysik, skrev dikter, skolkade, höll föredrag på ett stort företagskonvent i München, åkte på hajk, spelade in film och gick på fest (för att nämna något). Avslutningen på den här tiden blev en studentresa till Bulgarien. De flesta andra som åkte med såg bara Sunny Beach och de föga imponerande klubbarna i området, medan jag och en vän tog nattbussar och såg både Sofia och Istanbul utöver att fira med våra överraskade, imponerade men totalt oförstående kompisar.

Jag insåg då att jag, genom att göra det jag ville göra blivit personen jag ville vara. Jag hade blivit en person som vill göra saker och som gör det. Från idé till handling utan att passera gå, liksom. Men det stannar inte vid det. Jag blev den jag ville vara för att jag gjorde saker, och jag är nu personen jag vill vara för att jag fortfarande gör det jag vill göra. Inte för att jag har en massa kunskap och upplevelser på min meritförteckning (detta spelar visserligen också roll) utan för att jag fortfarande, varje dag, aktivt fokuserar på att vara den jag vill vara. Jag vill vara en person med ett stort socialt forum så jag anstränger mig för att träffa mycket folk, jag vill vara en person som rör på mig så jag ser till att göra det, även om jag inte alltid har lust.

Jag får ibland motargument mot detta, det aktiva beslutet kring personen man är. Att man genom att gå ut och träffa vänner efter ett spontanförslag när man helst ville slöa framför en repris av ”Vänner” av anledningen att man aktivt vill vara en spontan person skulle betyda att man går emot ”den man är” genom att inte lyssna på sin egentliga ”lust” att bara slöa. Bullshit, säger jag. Snacka om att gräva sin egen fälla. ”Jag är trött på kvällarna och orkar inte annat än att titta på TV även om jag egentligen vill vara en person som rör på sig” eller ”jag vill gärna resa/hoppa fallskärm/läsa fler böcker/lära mig spanska/bo på landet/äta vegetariskt men jag kommer helt enkelt aldrig igång” kan det låta. Och detta skulle då, tydligen, vara ett giltigt argument för att helt enkelt inte ens försöka, detta godtar folk som ett bevis på att de uppenbarligen inte ”kan” göra den här förändringen och bli den de vill vara. De glömmer lätt att de just begränsat sig själva till ett liv de i själva verket inte vill leva, och att det enda de behöver göra för att förändra detta är just det, att göra! Om de istället skulle tänka ”jag är en person som reser” och sedan följa den tanken skulle de, inom en ofattbart kort tidsrymd, vara precis det. Detta är inte ens magi, utan kallas affirmation*. Jag blir den jag bestämmer mig för att jag är och den jag är väljer jag att vara.

Bekvämlighet och trygghet är den moderna människans största fiende i jakten på lycka. Har man det ”bra” kan man kort och gott gömma sig i det och låtsas vara nöjd, med argumentet att man borde vara det. Varför gör vi såhär mot oss själva? Varför knarkar vi trygghet och får hjärtklappning vid tanken på att lämna den fast vi vet att ett djupt beroende kan vara nog så skadligt? Kanske av samma anledning som vi blir sugna på socker och fett, dessa ämnen var precis som trygghet en gång i tiden en bristvara. Fick man tag på dem var det bara att suga åt sig och ta tillvara på möjligheten i största möjliga mån. Men så är det inte längre! Precis som vi nu behöver se upp för att inte få i oss för mycket onyttigt behöver vi se upp för att inte drunkna i trygghet. Istället behöver vi kicka igång, utmana oss själva och skapa lite adrenalin.

Men visst händer det att även jag fastnar i soffan, visst händer det att jag skippar träningen och tittar på TV fast jag så evinnerligt gärna vill vara sund och vältränad och visst händer det att jag nekar en spontanfika för att jag verkligen inte orkar men skillnaden är mitt perspektiv. Då, den där gången, är jag ovanligt trött eller stressad och är därmed inte riktigt mig själv. Alla behöver ladda batterierna emellanåt för att orka med att leva upp till sin egen fantastiska (ja, jag tror verkligen det går att nå dit) självbild. Jag tänker aldrig bli personen som sitter i soffan och vill, jag ska alltid vara personen som reste sig och gjorde. Och jag vet att det räcker med den övertygelsen för att jag ska vara just det!

*Affirmation (av latin affirmatio, ’försäkran’) är i nyandliga rörelser positivt färgade fraser som upprepas i tal och skrift i syfte att förbättra sin livssituation. Affirmationer utgår från tanken att man själv skapar sin verklighet och att ens tankar är det som orsakat ens nuvarande situation. I extrema åskådningar tros affirmationer till och med kunna göra människor rika. – Wikipedia

Tack Navid Modiri för dagens inspiration som ledde till denna text, tankar som länge förtjänat att hamna på pränt.

Tip of the day

The peculiar Brief Magazine is displaying new random pictures from random people everytime you update the page. Simple but hilarious!

Flash Mob #34 – World Pillow Fight Day

Idag har det på massor av platser världen över dängts kuddar och regnat dun över glada, busiga människor. I Göteborg var eventet förlagt till Järntorget kl 15:00 och administrerades givetvis av Flash Mob Göteborg.

Deltagarna var säkert över hundratalet, fotograferna nästan lika många. Jag kom studsande ut ur spårvagnen med kudden i högst hugg precis när fighten tog sin början och möttes i en milt fnissande eufori av mjuka kuddar och stora leenden. Hurra för Flash Mobs!

What great things would you perform if you knew you could not fail?

The world is a thing of utter inordinate complexity, richness and strangeness that is absolutely awesome. The idea that such complexity can arise not only out of such simplicity, but probably absolutely out of nothing, is the most fabulous extraordinary idea. And once you get some kind of inkling of how that might have happened, it’s just wonderful. The opportunity to spend your life in such a universe is time well spent as far as I am concerned.

Quit hanging on to the handrails . . . Go for the ride of your life, every day.

Volvos nya ägare intervjuas… av vem?

Vi har världens bästa och coolaste kinesiskalärare. Han blev i morse på kort varsel inkallad att tolka när TV4 hade en exklusiv intervju med Volvos nya ägare Li Shufu (som TV4 inte ens lyckats stava till).

I detta klipp hörs han inte men syns ungefär 3/4 in i klippet. Han är mannen med glasögon och kostym till höger i bild. Han berättade glatt för oss idag när han kom till skolan hur han sagt till ”dem allihop” att han var tvungen att gå för att hans elever var viktigast. Noe (Nils Olof Ericsson) är inspirerande och busig, han hade plötsligt under intervjun viskat till reportern från TV4 att Li Shufu minsann är riktigt kulturintresserad; ”skriver dikter och spelar musik” för att citera reportern. ”Han blir förvånad för att vi i Sverige känner till det”, säger hon, ha! säger jag då, vi i Sverige kan knappast representeras av vår extremt allmänbildade lärare. Ta en titt, det är riktigt komiskt när man känner till vad som händer precis bakom kameran!

Ni har väl inte missat avslöjningsfilmen?

Varje år handlar spexet om en ny karaktär. Detta är med fördel en avliden historisk person som utrrättat något exceptionellt, alltså med andra ord en död kändis. Fram till det event vi kallar Avslöjningshelg vet bara några få vilken karaktär det här ska bli. Under en ceremoni visas det vi kallar Avslöjnigsfilm för samtliga deltagare, och flmen når sedan ut till andra som är intresserade av vad spexet ska handla om.

I år var det jag och Tobbe som gjorde filmen, och resultatet blev en psykedelisk saga med oväntade inslag. Tyvärr finns den bara upplagd på facebook för tillfället, men är är länken: Avslöjningsfilm – Harry Houdini. Titta!

Vägen hem…

Idag skulle jag åka hem från stugan precis vid Kiviks musteri där jag tillbringat helgen (och där tydligen Fredrik Lindström bott sommaren 2007) på Österlen i Skåne till kära Göteborg. Efter en fantastiskt mysig frukost med min kära vän som för tillfälligt är bosatt i stugan promenerade jag de dryga 3 km in till Kiviks centrum genom snö och mellan äppleträd i vintervila för att stiga på bussen. Klockan var 12.34 när bussen beräknades gå, och ungefär då ankom den också hållplatsen. En och en halv timme senare hade vi slutligen lyckats ta oss upp för den lilla backen mellan Kiviks torg och Ica och ut på den lite större vägen mot Kristianstad. Vad som hade hänt var att när bussen stannade så fastnade den i snön och på grund av halkan kom vi inte någonstans. Den fantastiska busschauffören hade ett lika glatt humör som jag och gjorde försök på försök men företaget verkade lönlöst. Tillslut slet han, med kommentaren ”få se vad vi kan ha för nytta av inredningen” ner gardinerna och la dem under däcken för att öka friktionen. Rebelliskt och underbart tilltag! Det hjälpt dock föga och vår räddare i nöden blev istället tre småkillar som hämtade pulkor och spadar hemma på gården och gick och hämtade sand att slänga ut under oss. Vi kom slutligen loss och tuffade glatt iväg mot Kristianstand, trots att jag var övertygad om att dagen skulle bli präglad av förseningar.

I Kristianstad hann jag precis till ett tåg, trodde jag. Inte det tåget jag skulle tagit men jag verkade iallafall slippa vänta. Tyvärr visade det sig att just denna avgång skulle ersättas med buss som aldrig dök upp, och först en timme senare kom jag iväg till Hässleholm.

Från Hässleholm var avgångarna mot Göteborg fåtaliga. Nästa möjliga avgick först om ytterligare en och en halv timme, vilket ledde till en otippad fika på ett av Hässleholms kanske tre caféer. Nästan fyra timmar försenad (vilket innebär dubblad restid) var jag framme i Göteborg, och efter ett växelfel vid Mariaplan kunde spårvagnen till slut släppa av mig hemma på Slottet där våffeldoft och vänner väntade.

Det har varit en bra dag. Många människor har glatt mig med sitt fantastiska bemötande, och jag har läst bok och redigerat foton. Att vara på väg är en angenäm känsla, och trots en lång dag har jag fått se och upplevt saker som jag annars missat. SJ’s värsta helg på år, till exempel. Den blev riktigt inspirerande, måste jag säga.

Navid Modiri – ”från blogg till jobb”

Idag har jag bevittnat en dryg timmes föreläsning med Navid Modiri i en sal på Handels. Det var en ny erfarenhet i samlingen, jag har tidigare varit på konsert med hans band Navid Modiri och gudarna, varit med på workshop i världskulturmuséet samt besökt lite andra av hans projekt så som Leve Klotet på kanaltorget under Kulturkalaset.  Anledningen att jag ville gå idag var helt enkelt för att jag beundrar killen bakom allt detta och vill gärna leva mitt liv lite åt samma håll.

Föreläsningens röda tråd var nog projekten Idépedia och 365 saker, som jag redan hade hyfsad koll på. Dock är det alltid inspirerande med äkta (notera äkta) om än ofrivillig (?) entreprenörsanda och kreativitet. Hur gör man då för att nå dit? Jag ska fortsätta med att ta tillvara på all min kreativitet, kanske jaga lite mer. Man måste nog tjata sig till saker ibland för att komma någon vart…

En anekdot från dagen var när Navid berättade om när flash mob-gänget lekte kurragömma på IKEA och Navids kontakt (någon högt uppsatt på IKEA Bäckebol, jag minns faktiskt inte hur) ringde honom mitt under pågående flash. Navid blev först lite nervös men det visade sig att personen bara ville veta vad som pågick och erbjuda deltagarna att komma och äta korv efteråt!

Underbart inspirerad och med skaparglädje kom jag hem, experimenterade ihop lite mat, satte mig för att skriva och så hade plötsligt den kvällen passerat. Nu ska jag redigera foton, skriva för framtiden och sy fast en knapp. Tack Navid för energi och inspiration!

”This is not a novel to be tossed aside lightly. It should be thrown with great force.” – Dorothy Parker

365 saker du kan göra!

Jag deltar stolt som ett av 365 tips på sidan, ta en titt och låt dig inspireras!

#339 Gör konst på din egen kropp!