Nollningsprivilegiet

Jag vet inte längre hur ordet nollning uppfattas för dem som aldrig varit med om det. För mig innebär det en magisk tid då undantagstillstånd råder. Jag sover max fem timmar per natt och har snart ingen röst kvar men jag lever mitt i ett ständigt nöje. Det var två år sedan jag nollades nu, och det var en av de helt klart roligaste perioderna i mitt liv. Förra året var jag DJ på varenda fest och vartenda event i tre veckor och i år är jag huvudfadder för språkarna, det vill säga dem som ska börja på ekonomprogrammet med språklig inriktning. Det bästa med nollning är alla involverades inställning till varandra. Plötsligt är ingenting sig likt och människors mentalitet liknar lite den som förgyller ett hostel. Det finns inga gränser för hur många nya människor man kan prata med och man får lov att prata med folk bara för nöjet i det. I vårt lite småtråkiga hemland är det ju annars bara konstiga människor som går fram och börjar prata med främmande hur som helst, antingen det eller så är man ute efter något/stöter på personen. Under nollningen, däremot, är alla helt enkelt ute efter att ha så roligt som möjligt och lära känna så mycket nytt folk som möjligt. Två veckor har gått nu och en kvarstår. Ikväll ska vi ge järnet med fotboll och innebandy (även om jag mest ska cheera sönder min stackars sagade röst) och imorgon är det sittning och temafest i Handelspuben. Roligaste aktiviteten hittills har helt klart varit beachvolleyn och fredagens hysteriska fest som aldrig ville låta sig dämpas hur mycket gryningsljuset än försökte. Jag önskar att alla människor fick uppleva en nollning på Handels, det är så förbannat jäkla roligt att jag kan slå vad om att jag kommer finna mig själv där igen nästa år, frenetiskt firande fenomenet nollning!

Det här är en ganska lång text men den skulle kunna förändra ditt liv.

När jag tänker efter inser jag att jag länge haft bra tankar om mig själv och livet. Då menar jag inte som i självkänsla och livsglädje, utan allmänna tankar som skulle kunna inspirera och som jag till och med själv hade inspirerats av att läsa.

Som att man i stor utsträckning blir den människa man vill vara. Jag har länge levt efter det mottot, även om jag har svackor när det inte går lika bra. Redan tidigt i gymnasiet hade jag förstått att om jag gör de saker jag vill göra, det som den personen jag vill vara gör, så blir jag den personen. Jag var spontan, följde impulser, var nyfiken och lärde mig så mycket jag kunde om så mycket som möjligt. Jag tyckte nog redan i högstadiet att kunskap var coolt. Fast skillnaden är att då tyckte jag inte att jag själv var det.

När jag var 16 år och gick i ettan på gymnasiet åkte jag till Thailand och Malaysia på världsscoutjamboree, ett jättestort läger med över 30 000 deltagare från fler än 50 länder. Det arrangeras vart fjärde år och är fenomenalt, som ett OS i att umgås ungefär, med skillnaden att alla är vinnare. Jag tror det var då mycket startade. Jag åkte på något så fördomsenligt (och felaktigt, vilket jag i och med detta nog bevisade för många i min omgivning) töntstämplat som scoutläger och ansågs som förbannat häftig för det jag hade gjort (det var på den tiden när inte familjer åkte till Thailand på semester och då de flesta inte redan varit där). Då insåg jag att mina starka sidor låg i att jag genomförde det jag ansåg var en utmaning och upplevde de äventyr jag ville, och den enda skalan som var relevant för att mäta värdet i det här var min egen. Det fantastiska var att ju mer jag levde utifrån detta, desto mer respekt och social status vann jag.

Gymnasietiden passerade snabbt i en kavalkad av upplevelser.  Jag var i Estland och Lettland på astronomiresa, jag liftade till Orust (eller i alla fall till brofästet), jag paddlade forskanot, åkte på festival, pluggade foto, piercade mig, spelade munspel, fick MVG i kemi och fysik, skrev dikter, skolkade, höll föredrag på ett stort företagskonvent i München, åkte på hajk, spelade in film och gick på fest (för att nämna något). Avslutningen på den här tiden blev en studentresa till Bulgarien. De flesta andra som åkte med såg bara Sunny Beach och de föga imponerande klubbarna i området, medan jag och en vän tog nattbussar och såg både Sofia och Istanbul utöver att fira med våra överraskade, imponerade men totalt oförstående kompisar.

Jag insåg då att jag, genom att göra det jag ville göra blivit personen jag ville vara. Jag hade blivit en person som vill göra saker och som gör det. Från idé till handling utan att passera gå, liksom. Men det stannar inte vid det. Jag blev den jag ville vara för att jag gjorde saker, och jag är nu personen jag vill vara för att jag fortfarande gör det jag vill göra. Inte för att jag har en massa kunskap och upplevelser på min meritförteckning (detta spelar visserligen också roll) utan för att jag fortfarande, varje dag, aktivt fokuserar på att vara den jag vill vara. Jag vill vara en person med ett stort socialt forum så jag anstränger mig för att träffa mycket folk, jag vill vara en person som rör på mig så jag ser till att göra det, även om jag inte alltid har lust.

Jag får ibland motargument mot detta, det aktiva beslutet kring personen man är. Att man genom att gå ut och träffa vänner efter ett spontanförslag när man helst ville slöa framför en repris av ”Vänner” av anledningen att man aktivt vill vara en spontan person skulle betyda att man går emot ”den man är” genom att inte lyssna på sin egentliga ”lust” att bara slöa. Bullshit, säger jag. Snacka om att gräva sin egen fälla. ”Jag är trött på kvällarna och orkar inte annat än att titta på TV även om jag egentligen vill vara en person som rör på sig” eller ”jag vill gärna resa/hoppa fallskärm/läsa fler böcker/lära mig spanska/bo på landet/äta vegetariskt men jag kommer helt enkelt aldrig igång” kan det låta. Och detta skulle då, tydligen, vara ett giltigt argument för att helt enkelt inte ens försöka, detta godtar folk som ett bevis på att de uppenbarligen inte ”kan” göra den här förändringen och bli den de vill vara. De glömmer lätt att de just begränsat sig själva till ett liv de i själva verket inte vill leva, och att det enda de behöver göra för att förändra detta är just det, att göra! Om de istället skulle tänka ”jag är en person som reser” och sedan följa den tanken skulle de, inom en ofattbart kort tidsrymd, vara precis det. Detta är inte ens magi, utan kallas affirmation*. Jag blir den jag bestämmer mig för att jag är och den jag är väljer jag att vara.

Bekvämlighet och trygghet är den moderna människans största fiende i jakten på lycka. Har man det ”bra” kan man kort och gott gömma sig i det och låtsas vara nöjd, med argumentet att man borde vara det. Varför gör vi såhär mot oss själva? Varför knarkar vi trygghet och får hjärtklappning vid tanken på att lämna den fast vi vet att ett djupt beroende kan vara nog så skadligt? Kanske av samma anledning som vi blir sugna på socker och fett, dessa ämnen var precis som trygghet en gång i tiden en bristvara. Fick man tag på dem var det bara att suga åt sig och ta tillvara på möjligheten i största möjliga mån. Men så är det inte längre! Precis som vi nu behöver se upp för att inte få i oss för mycket onyttigt behöver vi se upp för att inte drunkna i trygghet. Istället behöver vi kicka igång, utmana oss själva och skapa lite adrenalin.

Men visst händer det att även jag fastnar i soffan, visst händer det att jag skippar träningen och tittar på TV fast jag så evinnerligt gärna vill vara sund och vältränad och visst händer det att jag nekar en spontanfika för att jag verkligen inte orkar men skillnaden är mitt perspektiv. Då, den där gången, är jag ovanligt trött eller stressad och är därmed inte riktigt mig själv. Alla behöver ladda batterierna emellanåt för att orka med att leva upp till sin egen fantastiska (ja, jag tror verkligen det går att nå dit) självbild. Jag tänker aldrig bli personen som sitter i soffan och vill, jag ska alltid vara personen som reste sig och gjorde. Och jag vet att det räcker med den övertygelsen för att jag ska vara just det!

*Affirmation (av latin affirmatio, ’försäkran’) är i nyandliga rörelser positivt färgade fraser som upprepas i tal och skrift i syfte att förbättra sin livssituation. Affirmationer utgår från tanken att man själv skapar sin verklighet och att ens tankar är det som orsakat ens nuvarande situation. I extrema åskådningar tros affirmationer till och med kunna göra människor rika. – Wikipedia

Tack Navid Modiri för dagens inspiration som ledde till denna text, tankar som länge förtjänat att hamna på pränt.

Kirsten Dunst köper sin första vatten på burk

Idag var Kirsten Dunst på besök på Liseberg. Efter att ha strosat genom parken med sin pojkvän/date (forskning pågår här) kom hon förbi vårt lilla ställe och köpte två burkar Bon Aqua naturell varpå hon förtjust påpekade att hon aldrig förr druckit vatten på burk. Efter det pussades hon lite med sitt toksnygga sällskap vid vår serveringsdisk innan de skrattande lämnade parken. Ett historiskt ögonblick både för henne och för oss!

Zhu wo shengri kuaile!

…eller jag önskar mig en rolig födelsedag som man hade sagt på svenska. Den 28 maj började helt fantastiskt  med att min kära Laura Lee ringde mig från Barcelona vid sju och spelade gitarr och sjöng! För henne var klockan ett på natten och hon hade inte lagt sig ännu, jag var yrvaken men piggnade till på en halv sekund när jag hörde hennes röst. TACK LAURA jag blev så makalöst glad att ord inte finns och jag saknar dig massor! Efter att jag plötsligt pigg och glädjestrålande studsat upp ur sängen kom Sofia och Astrid utramlande ur sina rum med varsitt ”men du får ju inte vara vaken”, de tittade på varandra en kort stund och började sedan sjunga för mig de också. Det var nästan som en musikal (?) och jag blev om möjligt ännu gladare av mina fina sambos uppvaktande. Efter påklädnad tog de med mig till Starbucks och bjöd på frukost som sig bör när man firar födelsedag i Shanghai enligt traditionen i vårt hushåll.

På eftermiddagen någon gång gick jag till frisören här på gatan och klippte till en frisyr som jag blev riktigt nöjd med trots allt. Att klippa sig på kinesiska var ett litet äventyr, jag fick fram de flesta nödvändiga fraser och med hjälp av lite gestikulerande fick jag sagt det jag ville. Hos frisörerna här finns olika prisklasser som man kan tro beror på hur skickliga de är eller/och hur lång erfarenhet de har men så är det inte riktigt. Istället beror det på hur länge de har jobbat på just den frisersalongen, och genom en väns besök där en annan gång visste jag att för 28 kuai (det billigaste, ca 30 kr, övriga nivåer är 58 kuai och 78 kuai) fick man en riktigt duktig kille som nyligen bytt salong. Men innan frisören hugger in kommer en assistent (typ lärling som ännu inte klipper) och bjuder på te, tvättar håret och rensar öronen (!). Hur som helst blev jag riktigt nöjd med min kortare och mer uppklippta frisyr och gick hem för att göra mig i ordning för kvällen.

Peppande musik drogs på därhemma när vi alla tre dansade runt och fixade oss. Vi tog sedan taxi för att möta upp med klassen på en mexikansk restaurang i French Consession. Här pratade jag med en amerikan vars vän också var svensk och tydligen också fyllde år, så det blev till att ringa och önska grattis till en väldigt rolig dock okänd skåning bosatt i Shanghai, där uppstod många leenden hos både mig, skåningen och amerikanen kan sägas. Vi åt supergod mat och drack stora glas frozen mango margaritas (så gott!) och efter maten plockade mina vänner fram en stor chokladtårta och sjöng för mig igen! Sämre klasskompisar kan man ha!

är tårtan intagits drog vi vidare till sportbaren Windows där det kastades pil och smakades billiga men goda drinkar tills danssuget gjorde sig påmint. Då gick vi en sväng till M2, ett ställe vi inte varit på ännu som visade sig svårfunnet då det låg högst upp i ett shoppingcenter som i övrigt var stängt av naturliga skäl. Lite halvdan lokal lockade oss vidare till Club 97 där våra fötter dansade sig trötta och somliga strupar drack mer än de borde. När gryningen till slut varnade oss tog vi en taxi hem till Daxue Lu där i alla fall födelsedagsbarnet somnade tvärt. Tack mina kära klasskompisar för en helkväll och tack alla som grattade mig!

Jag bor i ett slott

Jag och mina kära Rambos (roligare att säga än sambos) Sabina, Louise och Erik bor tillsammans i ett slott vid Kungssten. Slottet känns igen på graffiti-skylten på framsidan och godisbutiken på källarplan. Slottet är lite magiskt. Det ser inte mycket ur för världen på utsidan, men när man kommer in möter man den skönaste av platser. Jag har bott i kojan eller ”Hannas håla” som den har kallats. En liten vrå med stora fönstar och värmeslingor i golvet som troligtvis är en ombygd balkong. Jag älskar det. Vi har också en verandra, ett äppleträd, en diskmaskin och en jättestor soffa. Det är världens bästa hus, det till och med knakar sådär hemtrevlig i golvet på vissa ställen. Tillsammans har vi fastnat i timslånga diskussioner om nätterna, ätit familjemiddagar och tittat på filmer i den stora soffan där vi får plats allihop. Nu försvinner jag till Kina och Slottet kanske inte finns kvar när jag kommer hem. Vi bor på ett andrahandskontrakt och förstahandskontraktet har blivit uppsagt, så ingen vet. Jag är så extremt tacksam för den här tiden. Louise, Sabina, Erik ni är fantastiska! Tack för att ni har velat dela den här tiden med mig. Jag tycker så enormt mycket om er!

Harry Houdini!

Snart är sista chansen att titta på Houdini, en föreställning för alla som gillar musik, humor och magi! Jag har varit manuschef och har under året tillsammans med mina tre manuskollegor producerat (pappersupplagan av) detta verk. Det var också jag som från början fascinerades av Harry Houdini – utbrytarkung och illusionist!

Årets organisation har varit fantastiskt. Idag riktar jag extra mycket kärlek till bandet som sprudlar av energi och engagemang och verkligen bidrar till showens kvalitet. Ensemblen, regissörerna, sångledarna, scengruppen, ja allihop lägger ner sina själar i detta projekt. Vi kan vara ruskigt stolta nu. Kritiken har varit positiv, skratten många, beundran stor. Jag är så tacksam för vad vi har skapat, vad detta har gett mig. Aldrig trodde jag att jag skulle författa ett manus för en humoristisk musikal av detta slag. Nu har jag skapat två. Tack alla ni som kommit och skrattat med oss, ni har sett in i en del av mitt hjärta!

我很高兴

Jag är glad, står det som överskrift. För imorgon börjar jag läsa kinesiska igen och det kommer att bli så fantastiskt roligt! Det känns som att gå på sommarlov redan, nu är det bara roligheter kvar i jag kan inte ens fatta hur länge… Sommar och sen höst och det är nästan i ett annat liv. Så nu börjar upptakten inför äventyret, och jag ser så mycket fram emot teckenstudier och tonövningar och allt vad vår fantastiska kinesiskalärare kan tänkas hitta på. 再见!

Dagens roligaste!

Idag skrattade jag så att jag grät när jag slog upp ”wand”, det vill säga trollstav, på franska och fick upp ”baguette maguiqe”. Det låter som en dålig parodi som man själv hade kunnat hitta på sent om natten då humorn är som lägst..! Vilken porrfilm har fransmännen tagit det ifrån? Hysteriskt roligt!

Tribut till min elit

Ni som tycker om mig utan att bry er om mina prestationer. Ni som vet vem jag är även när jag är svag och osäker. När jag inte är det minsta rolig eller älskvärd. Ni som bryr er om mig då. Ni som ser mig för den jag är och inte det jag gör eller hur jag ser ut. Ni som vet att det bakom mina beslut och innanför mina kläder och min kropp finns en person som är densamma vad ytan än speglar. Ibland när jag inte riktigt vill vara jag så är det ni som bekräftar mig. Vetskapen om att ni tycker om mig bevisar att jag är bra, lika bra som ni… Ibland blir jag så rörd när jag tänker på er. Hur jag kommer stå där, när ni gifter er, får ert tredje barn, blir rockstjärnor, slutar knarka, fyller femtio, går i pension, skiljer er, blir chefer, hamnar i riksdagen, blir hemlösa, räddar er hundrade bergsgorilla eller gör bort er på bästa sändningstid, och veta att det är ni. Och jag kommer veta att jag såg era kvaliteter långt innan världen gjorde det, att ni är den person jag älskar. Jag kommer önska er all lycka, då som nu, och jag är tacksam för att jag då, i framtiden, kan säga att jag visste att det var något speciellt med er, att JAG KÄNDE ER FÖRST!

Från 13 till 23

Jag hade varit tonåring i ett drygt halvår när millenieskiftet skapade rubriker och firades världen över. Nu har det hunnit gå mer än tio år sedan den dagen och mycket har hänt. Det är fascinerande att tänka tillbaka, för jag kände mig ju ganska gammal och trodde nog jag var hyfsat färdig som person redan då. Mot bättre vetande, som tur är. När jag var 13 var jag ganska blyg, gick i sjuan och hade lugg. Jag hade rest till Gran Canaria en gång och utöver det bara besökt grannländerna Norge och Danmark. Mina föräldrar, mina vänners föräldrar  och de flesta andra vuxna var mig veterligen lyckliga och orubbligt stabila. Som man blir när man blir vuxen.  När jag var 13 var högstadietiden oändligt lång och totalt avgörande, liksom att inte utmärka sig negativt genom att ha fula kläder eller prata inför fel folk om den jätteroliga helgen man just hade haft med kompisarna i scouterna…

En dag började jag på gymnasiet. Då var det positivt att vara intelligent och lättlärd. Jag hamnade i den bästa tänkbara klassen med människor som gynnade varandra. Det var bra att vara speciell och duktig, om man så var bra på golf, matte, folkdans, kortspel, datorer, trumpet, matlagning, teater, poesi, sång, simning eller något annat spelade ingen roll. Vi blev vänner allihop och de som en gång trodde jag var blyg fick inse att de haft fel. Jag läste foto och teater och älskade det, samtidigt som jag älskade kemilektionerna och att resa till Baltikum för att studera astronomi.

När jag var 16 åkte jag till Thailand och Malaysia. Utan familj, på jamboree med tusentals underbara människor som berättade för mig, på sitt sätt, att jag var bäst och kunde ta mig vart jag ville. Att alla människor egentligen är vänner, borde vara, kan vara. Det väckte vagabonden i mig, den som nu sällan vilar. Efter det har jag besökt fler länder och platser än de flesta jag känner. Jag har träffat vänner från hela jorden och har många kvar att möta.

På det decennium som passerat har jag blivit jag. Jag har prövat mig fram, begått många misstag och lyckats med ännu mer. Jag har testat min kropp och mitt psykes uthållighet genom att vandra 32 mil på 10 dagar i kuperad terräng. Jag har pratat inför folkmassor fler gånger än jag kan räkna, jag har arrangerat fester, jobbat på festivaler och gjort bort mig så mycket att jag velat försvinna från jorden. Jag har fått jobb, börjat plugga och flyttat flera gånger. Jag har blivit av med oskulden, älskat, gjort slut och blivit sviken. Jag har färgat håret och piercat mig, jag har suttit med i styrelser och varit högstadielärare. Jag har lärt mig åka snowboard, blivit DJ, lärt mig språk, varit i Afrika, spelat teater, skrivit manus, varit överordnad och funnit många fantastiska människor längs min väg.

Mycket tid återstår, jag har en bra startposition med tempot uppe och är på god väg in i framtiden. Äventyren väntar och vid min sida har jag världens elit, även om laget inte är klart och många fler återstår att finna. Med den utgångspunkten publicerar jag denna text, och dansarvidare in i det glada 10-talet!