Hanna Norlin

Upp emot fyrtio personer, de flesta för varandra okända, samlades igår vid Bältesspännarparken för att ha snöbollskrig modell större. När jag dök upp, några minuter sen, var kriget redan i full gång. Snön yrde, mössor flög och skratten hördes säkert över halva avenyn. Vi delade upp oss i lag för att leka capture the flag och sprang som tokar. Jag blev nedbrottad och fick snö innanför kläderna och när jag någon timme senare gick därifrån var jag dyngsur och jätteglad.

Man kan lite grovt dela upp Flash Mobs i två grupper. En del har ett tydligt budskap och genomförs just av den anledningen. Nöjet i dessa är att man uppmärksammas och når ut till folk på ett annorlunda sätt. Vissa andra är i första hand till för deltagarna. Dessa går ut på att leka och skratta för att sprida glädje, visserligen både till förbipasserande och deltagare men det finns inget konkret budskap utöver glädjen. Snöbollskrig är en typisk Flash Mob av kategori två. Man blir så hysteriskt lycklig av att skratta och leka tills man tappar andan med fantastiska likasinnade människor!

Idag skrattade jag så att jag grät när jag slog upp ”wand”, det vill säga trollstav, på franska och fick upp ”baguette maguiqe”. Det låter som en dålig parodi som man själv hade kunnat hitta på sent om natten då humorn är som lägst..! Vilken porrfilm har fransmännen tagit det ifrån? Hysteriskt roligt!

Jag deltar stolt som ett av 365 tips på sidan, ta en titt och låt dig inspireras!

#339 Gör konst på din egen kropp!

Är mina vänner. De är ett litet DJ-kollektiv som mixar och skapar musik. Idag var jag och Erik ute och fotade dem för pressbilder. Vi höll på att förfrysa händerna men annars var det fantastiskt roligt. Röda Sten är ett väldigt schysst område, det var nog där vi fick de bästa bilderna. Vi lekte med strålkastarna från bilen för att skapa skuggor och jag fick utnyttja mitt nya stativ. Lyssna på deras sköna electro!

När vi nu pratar om dem tänkte jag också passa på att marknadsföra den nystartade klubben Fix Up, Look Sharp! som drivs av några vänner och har tillhåll på Rio Rio. Den gjorde debut igår och bakom mixerbordet fanns bland annat Man & Vænner och mitt underbara DJ Team Götes. Håll utkik, den återkommer i februari och en electro-fidget-house-wobble-wonk-discopunk-indiedance-fest utlovas av arrangörerna!

Ni som tycker om mig utan att bry er om mina prestationer. Ni som vet vem jag är även när jag är svag och osäker. När jag inte är det minsta rolig eller älskvärd. Ni som bryr er om mig då. Ni som ser mig för den jag är och inte det jag gör eller hur jag ser ut. Ni som vet att det bakom mina beslut och innanför mina kläder och min kropp finns en person som är densamma vad ytan än speglar. Ibland när jag inte riktigt vill vara jag så är det ni som bekräftar mig. Vetskapen om att ni tycker om mig bevisar att jag är bra, lika bra som ni… Ibland blir jag så rörd när jag tänker på er. Hur jag kommer stå där, när ni gifter er, får ert tredje barn, blir rockstjärnor, slutar knarka, fyller femtio, går i pension, skiljer er, blir chefer, hamnar i riksdagen, blir hemlösa, räddar er hundrade bergsgorilla eller gör bort er på bästa sändningstid, och veta att det är ni. Och jag kommer veta att jag såg era kvaliteter långt innan världen gjorde det, att ni är den person jag älskar. Jag kommer önska er all lycka, då som nu, och jag är tacksam för att jag då, i framtiden, kan säga att jag visste att det var något speciellt med er, att JAG KÄNDE ER FÖRST!

Jag har ett litet återfall och lyssnar på Depeche Mode på hög volym. Det är genialisk musik som jag kan lyssna på i evighet. Och jag minns när vi stod där under deras konsert på Arvika och bara existerade i musiken. Och just den raden från ”Walking in my shoes” som fick bli dagens rubrik var den som fick publiken att gunga som mest.

Jag hade varit tonåring i ett drygt halvår när millenieskiftet skapade rubriker och firades världen över. Nu har det hunnit gå mer än tio år sedan den dagen och mycket har hänt. Det är fascinerande att tänka tillbaka, för jag kände mig ju ganska gammal och trodde nog jag var hyfsat färdig som person redan då. Mot bättre vetande, som tur är. När jag var 13 var jag ganska blyg, gick i sjuan och hade lugg. Jag hade rest till Gran Canaria en gång och utöver det bara besökt grannländerna Norge och Danmark. Mina föräldrar, mina vänners föräldrar  och de flesta andra vuxna var mig veterligen lyckliga och orubbligt stabila. Som man blir när man blir vuxen.  När jag var 13 var högstadietiden oändligt lång och totalt avgörande, liksom att inte utmärka sig negativt genom att ha fula kläder eller prata inför fel folk om den jätteroliga helgen man just hade haft med kompisarna i scouterna…

En dag började jag på gymnasiet. Då var det positivt att vara intelligent och lättlärd. Jag hamnade i den bästa tänkbara klassen med människor som gynnade varandra. Det var bra att vara speciell och duktig, om man så var bra på golf, matte, folkdans, kortspel, datorer, trumpet, matlagning, teater, poesi, sång, simning eller något annat spelade ingen roll. Vi blev vänner allihop och de som en gång trodde jag var blyg fick inse att de haft fel. Jag läste foto och teater och älskade det, samtidigt som jag älskade kemilektionerna och att resa till Baltikum för att studera astronomi.

När jag var 16 åkte jag till Thailand och Malaysia. Utan familj, på jamboree med tusentals underbara människor som berättade för mig, på sitt sätt, att jag var bäst och kunde ta mig vart jag ville. Att alla människor egentligen är vänner, borde vara, kan vara. Det väckte vagabonden i mig, den som nu sällan vilar. Efter det har jag besökt fler länder och platser än de flesta jag känner. Jag har träffat vänner från hela jorden och har många kvar att möta.

På det decennium som passerat har jag blivit jag. Jag har prövat mig fram, begått många misstag och lyckats med ännu mer. Jag har testat min kropp och mitt psykes uthållighet genom att vandra 32 mil på 10 dagar i kuperad terräng. Jag har pratat inför folkmassor fler gånger än jag kan räkna, jag har arrangerat fester, jobbat på festivaler och gjort bort mig så mycket att jag velat försvinna från jorden. Jag har fått jobb, börjat plugga och flyttat flera gånger. Jag har blivit av med oskulden, älskat, gjort slut och blivit sviken. Jag har färgat håret och piercat mig, jag har suttit med i styrelser och varit högstadielärare. Jag har lärt mig åka snowboard, blivit DJ, lärt mig språk, varit i Afrika, spelat teater, skrivit manus, varit överordnad och funnit många fantastiska människor längs min väg.

Mycket tid återstår, jag har en bra startposition med tempot uppe och är på god väg in i framtiden. Äventyren väntar och vid min sida har jag världens elit, även om laget inte är klart och många fler återstår att finna. Med den utgångspunkten publicerar jag denna text, och dansarvidare in i det glada 10-talet!

Det är tolv år sedan Titanic kom ut, och James Cameron är nu tillbaka med en film av ett helt annat slag. Denna gång en fantasy-saga med sci-fi känsla som kan beskådas i 3D.

Avatar handlar om marinsoldaten Jake Sully som blivit skadad och sitter i rullstol. Hans bror var en välkänd forskare som deltog i ett storskaligt projekt på planeten Pandora. På jorden är resurserna slut och människorna söker sig utåt, Pandora är en rik planet som fångat forskarnas intresse, men för att kunna ta sig runt på Pandora måste människor ha syrgasmask. Ett annat sätt är att gå in i en alternativ kropp, en avatar, genom att koppla in sin egen genom ett datorsystem. Den nya kroppen är snarlik de varelser som redan lever på Pandora, och att använda sig av denna metod gör också att människorna kan förstå sig på den fredliga civilisation som bor i Pandoras djungler. För att använda sig av en avatar måste man besitta mycket kunskap, vilket Jakes bror gjorde. En avatar är också skapad utifrån en specifik person med en blandning av DNA från denna och från varelserna på Pandora, och måste därför användas av precis den personen. När brodern omkommer får dock Jake ta över hans uppgift på grund av deras identiska DNA.

Jake kommer befolkningen på planeten nära och de accepterar honom. Till slut är hans liv snarare i sin avatar än i sin vanliga kropp, och Jake blir upptagen som en del i stammen på Pandora. De flesta andra av människorna på plats är krigshetsande soldater och forskare enbart på jakt efter planetens resurser, medan Jake och några till respekterar och är måna om ursprungsbefolkningens rättigheter. Detta leder till en svår kamp för att rädda befolkningen och få människorna att låta deras fredliga civilisation och vackra planet bestå.

Största delen av filmen är animerad och känslan blir stark när den beskådas i 3D. Pandoras djungler är mycket vackra och effekterna starka. Till skillnad från många andra filmer i samma genre slipper publiken långa krigsscener, och trots att filmen är lång blir den aldrig tråkig. Handlingen bär ett tydligt antikrigsbudskap och en hyllning till naturen. Det blir dock inte klichéartat utan känns helt rätt. En mycket bra, stark och vacker film som varmt rekommenderas och då framförallt i 3D.

Jag har fått flertalet kommentarer till tidigare inlägg på ryska som jag medelst babelfish översatt för att förstå vad som är i görningen. De har varit hyfsat generella och jag har raderat dem eftersom avsändaren uppenbart inte förstått vad inlägget handlat om. Jag är dock lite nyfiken. Någon som vet vad detta innebär? Någon sorts virus? Någon som vill marknadsföra sig själv genom att kommentera hej vilt? Det hela ter sig i mitt tycke väldigt märkligt.

Babelfish says:

Кажется, это подойдет. – It seems, this will approach.
Последний абзац в тему! – Last paragraph into the theme!
Интересно, я попробую. –  It is very interesting, I will try.

Klockan 16.05 idag stod ett större antal människor stilla och filosoferade, utspridda runt julgranen i Nordstans mitt. Vad som utmärkte dessa människor från de flesta andra, utöver lugnet och avsaknaden av stress, var att de alla bar ögonbindel. Under fem minuter stod de helt stilla och lät sina tankar beblandas med ljuden av människor som passerade. En del av dessa ställde frågor, många kommenterade och somliga blev irriterade. Aktionen gick i alla fall inte obemärkt förbi, och förhoppningsvis var det en och annan som tänkte efter lite extra och lugnade ner sina steg. Om inte annat var det minuter av eftertänksamhet för mig och Sabine, som var två av de ögonbindelprydda flashmobdeltagarna. Efteråt satte vi oss på balkongen ovanför rushen och var glada att stressen inte var vår. Det räcker bra så, en smula eftertanke.